När Ulf Kristersson tillträdde som ny moderatledare började han omedelbart svaja om samarbetet med SD. Å ena sidan vill han inte samarbeta med SD, å andra sidan vill han inte säga att partiet är rasistiskt. Å tredje sidan verkar han tycka att det är helt OK att M samverkar med SD på lokal nivå. Han vill som han säger ”inte peka finger”.
I Malmö är det inte svårt att se hur M och SD i allt högre utsträckning krokar arm. I den senaste budgetdebatten i fullmäktige avstod de moderata ledamöterna, till skillnad från de liberala, att ta replik på Sverigedemokraterna. I nämnderna låter M och SD alltmer samstämmiga, det behövs ingen direkt konspiratorisk ådra för att misstänka att Malmömoderaterna ser SD som en lokal samarbetspartner.
Det finns en viss logik i moderaternas brist på avståndstagande från SD. Av de 61 ledamöterna i Malmös fullmäktigeförsamling är 14 moderater och tre är liberaler. C och KD har inga mandat. Idag styrs Malmö av en minoritet bestående av S och Mp som tillsammans samlar 27 mandat. V har sex mandat och Fi har två. Moderaterna har ett minst sagt prekärt parlamentariskt läge. En röd-grön-rosa koalition av Stockholmsmodell skulle idag samla 35 mandat, medan den traditionella alliansen endast samlar 17 mandat.
Moderaternas enda realistiska möjlighet att få en chans att styra Malmö är med hjälp av Sverigedemokraterna. SD har idag nio mandat, vilket ger att en blåbrun Allians i dagsläget samlar 26 mandat, dvs ett mindre än den minoritet som styr idag.
Om vi skulle skåda bortom valet 2018 är det inte helt otroligt att C tar några mandat i Malmö. I Hässleholm har C valt att alliera sig med de rödgröna istället för att kroka arm med SD. Hur C i Malmö kommer att ställa sig i en liknande situation återstår att se.
Till skillnad från L och C har Malmömoderaterna inga alternativ. Om den klassiska borgerligheten inte blir tillräckligt stor för att styra återstår två moderata alternativ. Evig opposition eller samarbete med SD.
Efter Arbetet 