Sverige kan vara på väg mot ett extraval, även om det finns mycket starka skäl att undvika det. Ingenting tyder idag på att ett nyval på något avgörande sätt skulle förändra förutsättningarna i riksdagen för olika regeringsalternativ.

Liberalerna och Centerpartiet bör kanske hedras för att man, faktiskt till priset av den tidigare heliga alliansen, försökt hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Men att L och C, förvisso enligt riksdagens traditioner, beslutade sig för att lägga ner sina röster i budgetomröstningen, när deras eget alternativ fallit, innebar att man gav Sverigedemokraterna stort inflytande.

Liberalerna och Centerpartiet inledde de blocköverskridande kontakterna genom att ställa ultimatum. Annie Lööf sa att Socialdemokraterna rakt av måste acceptera hennes kravlista med liberala ”strukturreformer”, för att Centerpartiet överhuvudtaget skulle överväga att släppa fram Löfven. Sen skrev hon i Aftonbladet att Socialdemokraterna hade lagt fram ett ”skambud”. Liberalernas omstridde ledare Jan Björklund, hårt pressad inom sitt eget parti, basunerade ut att; ”Det kommer att krävas att S gör en rejäl högersväng”.

Det liknade allt annat än förhandlingsinspel. Sådana borde rimligen uttryckts i termer som att ”detta är de områden och krav vi vill diskutera och förhandla”. Istället lät det som om Löfven måste konvertera och bli nyliberal.

Nu blev det ändå förhandlingar, om än inte någon regeringsförlösande uppgörelse, men det är svårt att komma ifrån intrycket av borgerlig arrogans. Ledaren i Dagens Nyheter idag (den 15 december) kan bidra till förståelsen av varifrån denna arrogans hämtar sin inspiration och hur djupt rotad den är.

Ledaren har rubriken ”Den bästa lösningen är en förhandling bort”. Men så mycket till förhandling är det inte man tänker sig, visar det sig. DN vill inte att C och L ska avsäga sig egen makt och samtidigt placera ”Kristersson stadigt i Åkessons knä”. Men det finns bara två alternativ för att undvika det: ”Socialdemokraterna kan acceptera Centerns och Liberalernas krav på reformer. Eller så tvingas Sverige till ett nyval… Nu måste S-ledaren se till att röra sig mer.”

Socialdemokraterna måste alltså vika ner sig, acceptera de liberala reformerna. DN fortsätter argumentera på temat historiens slut. Reformerna är ofrånkomliga:

”Socialdemokraterna har goda anledningar att gå mittenpartierna till mötes. Det beror inte främst på att dörren till Rosenbad dras igen för lång tid framöver om partiet inte klarar av att samarbeta med C och L. Huvudskälet är de strukturella problem som finns på den svenska arbets- respektive bostadsmarknaden. Förr eller senare kommer reformer att drivas igenom, det ligger i S intresse att vara en del av den processen – inte som en bromskloss, utan en konstruktiv motpart till de liberala partierna… För att det ska vara möjligt måste dock Stefan Löfven visa mod. Han måste våga säga nej till Vänsterpartiet och, framför allt, särintressena i den egna rörelsen.”

Dagens Nyheters ledare ger en inblick i borgerlighetens själsliv, den låter läsaren som vill det förstå varifrån den borgerliga arrogansen kommer och hur dess ideologiska grund ser ut.

Att det finns olika partier i riksdagen beror liksom inte på att det finns olika intressen och att olika förslag gynnar olika grupper och leder till olika samhällen. Det handlar mer om att alla inte har insett hur bra kapitalismen och ”liberala strukturreformer” egentligen är för oss alla. Förr eller senare kommer (högerns) reformer att drivas igenom. Löfven borde begripa det och vara en konstruktiv medpart, fast DN skriver ”motpart”.

Löfven måste säga nej till Vänsterpartiet, eller som Annie Lööf uttryckt det vid flera tillfällen, våga klippa banden till Vänsterpartiet. Men vad det handlar om är att de vill att Socialdemokraterna ska klippa band till socialdemokratin. Löfven måste säga nej till ”särintressena i den egna rörelsen”. För socialdemokratin går enligt DN och Lööf särintressens ärenden. De borgerliga, liberala partierna representerar det objektivt nödvändiga.

L och C har trots allt förhandlat på riktigt, så vitt jag förstår. Men främst Annie Lööfs arroganta uppträdande bottnar i en samhällssyn med totalitära anspråk. Vad som är bäst politik är inte en fråga om olika intressen utan om att alla ännu inte insett hur förträffliga de liberala strukturreformerna i själva verket är. Hon har rätt, andra har fel.

Också Dagens Nyheters ledare är på den punkten väldigt pedagogisk. Den ger en fin inblick i borgerlighetens själsliv.

Bo Bernhardsson