Det är drygt nio månader kvar till riksdagsvalet, SCB redovisar idag sin stora partisympatiundersökning och dramatiken tilltar.

Moderaterna med nye partiledaren Ulf Kristersson tar tillbaka platsen som Sveriges näst största parti och Sverigedemokraterna tappar den efter ett kort innehav. Moderaterna vinner tillbaka tidigare flyktade väljare från Sverigedemokraterna och detsamma gäller Socialdemokraterna även om den strömmen inte är lika stor.

Det som hänt på det flyktingpolitiska området förklarar i huvudsak Sverigedemokraternas bakslag och Moderaternas framgångar. För Moderaterna handlar det om att man övergett Fredrik Reinfeldts liberala öppna-hjärtan-politik och återvänt till en traditionell, mera nationalistiskt präglad högerpolitik.  Det motsägelsefulla i det sammanhanget är att det var den förra partiledaren Anna Kinberg Batra som ledde omläggningen av politiken, men ändå inte kunde stoppa raset för partiet.  

En annan dramatik handlar om att två partier, Kristdemokraterna och Miljöpartiet, landar under riksdagsspärren och att nu också ett tredje parti, Liberalerna, hänger på repen.

Undersökningen visar också att S+MP+V har en klar övervikt och får 43,4 procent mot 39,2 procent för C+L+M+KD. Centerpartiet backar jämfört med SCB:s majmätning men ligger fortfarande på plus jämfört med valresultatet. Det finns ändå anledning misstänka att Annie Lööfs succé har nått vägs ände  bland annat därför att nu faktiskt också nyliberalt anstrukna moderatväljare vänder tillbaka till sitt gamla parti.

Socialdemokraterna går framåt både jämfört med SCB i maj och jämfört med valresultatet. Ganska imponerande med tanke på att regeringspartier brukar ha svårt att övertyga och att det parlamentariska underlaget är mer än bräckligt. Men vare sig den egna framgången eller det nuvarande regeringsunderlagets övervikt på 4,2 procent ger anledning att jubla.

Hur valet än går, även om både Kristdemokraterna (ganska troligt) och Liberalerna (inte lika troligt) trillar ur riksdagen och Miljöpartiet håller sig kvar, så är det Sveriges sorgliga öde att det, som det ser ut, inte kommer att kunna bildas en stark regering efter valet nästa år. Mittenpartierna har sedan länge tagit stora kliv åt höger och därför är alternativen för Socialdemokraterna högst begränsade när det gäller blocköverskridande regeringssamverkan.

Liberalerna får sina sämsta siffror på 19 år, men partiledaren Jan Björklund är inte lagd åt det självkritiska hållet. Han har ju alldeles nyss besegrat den försiktigt socialliberala utmanaren Birgitta Ohlsson.

Björklunds stöd sviktar och det beror sannolikt mest på att han mer än någon annan förknippas med det största välfärdspolitiska misslyckandet, nämligen det i den svenska skolan. Det är ganska säkert den rättvisa kopplingen som gör att han står och stampar vid riksdagsspärren.

Vi ser det i hela Europa och i Nordamerika, hur de etablerade partierna och det gamla politiska landskapet utmanas. Av likgiltighet och av nya, extrema och demokratifientliga alternativ. I Sverige går det lite bättre. Framför allt är socialdemokratin starkare än på de flesta andra håll. Det är välförtjänt, men regeringsmakten och tilliten till politiken är försvagad också här.

Det finns anledning att vara orolig för framtiden. Det höga valdeltagandet under efterkrigstiden och den starka tilltron till demokratin beror inte bara eller kanske ens främst på demokratin som sådan, utan på att det demokratiska systemet har levererat välfärd och ökad jämlikhet. När den utvecklingen bryts skadas politiken och tilliten. Väljare lägger sig på soffan och extrema partier stiger fram i tomrummet.

SCB:s valundersökning kan av Socialdemokraterna läsas med viss optimism. Man ser ut att få lite betalt för reformer och satsningar i årets budget. Och för att regeringen manövrerar skickligt i ett svårt parlamentariskt läge. Men den stora och långsiktiga bilden är fortsatt dyster och utmanande. Det krävs omfattande folkrörelsearbete och radikal jämlikhetspolitik för att förändra den.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet