Det lackar mot jul. Brev med julhälsningar och paket med fina klappar skickas kors och tvärs över landet och över världen. Och de kommer inte med tomten utan med Postnord eller någon konkurrerande brev- eller  paketleverantör. Förhoppningsvis kommer de fram före julafton.

Postnord är ett statsägt företag. Svenska staten äger 60 procent och danska staten 40 procent. Det är inte lätt att leta upp ett företag som på senare år fått tillnärmelsevis lika mycket skäll som Postnord. Det handlar om försenade och borttappade brev, om paket som aldrig kommer fram och om hur man pressar in för stora paket i för små brevinkast. Under veckan som gick fick vi höra om paket från Kina, som returnerats därför att avierna aldrig kommit fram till mottagaren.

Historien om hur det stolta Postverket blev sorgliga Postnord handlar förstås också om IT-revolutionen och digitaliseringen av våra liv, om hur brev ersatts av faxar och e-post och om hur därför postvolymerna successivt minskat och rationaliseringskraven vuxit. Men den handlar framför allt om ännu en av dessa misslyckade marknadiseringar och privatiseringar, om vådan av att blanda marknadstänkande med krav på fullgod samhällsservice och fungerande infrastruktur. Det som hände med folkets järnväg när det skulle bli ”konkurrens på spåren” är ett annat exempel.

Sedan 1993 – då styrde regeringen Bildt – är den svenska postverksamheten konkurrensutsatt. Då slopades Postens brevmonopol och privata utmanare som Citymail tilläts plocka russinen ur postkakan. Samtidigt som enbart Posten, idag Postnord, måste erbjuda postservice över hela Sverige. Socialdemokraterna bjöd motstånd, men 1994 omvandlades så Postverket, med en rösts övervikt i riksdagen, till det av svenska staten helägda aktiebolaget Posten AB.

2009 var det dags för en ny ”affärsmässig” reform – då regerade alltså alliansregeringen under ledning av Fredrik Reinfeldt – och en sammanslagning mellan svenska Posten och Post Danmark genomfördes. Danska staten fick trots ett  mindre aktieinnehav 50 procent av makten i det nya bolaget som snart hamnade i djup kris. Framför allt beroende på att affärerna gick allt sämre i just Danmark.

2016 gjorde Postnord en förlust på över 1,5 miljarder kronor. Men den svenska verksamheten gav ett litet överskott. Till saken hör att företaget sedan 2010 har delat ut över tre miljarder kronor i avkastning till sina ägare. Det visar en sammanställning som DR och SVT Nyheter gjort. Men nu måste svenska och danska staten skjuta till 2,2 miljarder för att rädda verksamheten. Svenska staten står för 400 miljoner.

De höga avkastningskraven på Postnord rimmar naturligtvis illa med samhällsuppdraget. De anställda har blivit allt färre, tusentals har fått sluta, och underbemanning är en förklaring till fortsatta problem, till att brev och paket försvinner och att förtroendet för Postnord sjunker. I en bok, Inga kärleksbrev idag heller – ”fortsatt framgångsrik kostnadsanpassning och löpande effektiviseringar”, skildras vad som hänt.

Affären Postnord är ett arv från alliansens dagar, ännu ett av centerpartistiska näringsministern Maud Olofssons misslyckade projekt som landat i knät på s-regeringen och folket. Om julkorten eller klapparna inte kommer fram i jul, skänk Olofsson och alliansregeringen en särskild tanke. Och ägna gärna också en tanke åt att nästa år är det valår.

Vilka nya privatiseringsprojekt och marknadsreformer står på lut om det blir en ny borgerlig regering? Vilket blir nästa Nuon, Postnord eller Karolinska? Vilka väl fungerande verksamheter står på tur att sabbas?

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet