I vårbudgeten avstår regeringen från att justera brytpunkten för statlig skatt, eller rättare sagt man justerar för inflationen. I paketet ingår även en sänkning av skatten för dem med lägst inkomster, nämligen de sjuka. Jag är ingen direkt supporter av skattesänkningar, men denna kan jag köpa.
Brytpunkten för statlig skatt kommer att landa på en nivå där den motsvarar ungefär 20 procent av arbetskraften. Högerpartierna får naturligtvis som vanligt spatt över skatt, speciellt när det är folk i de högre inkomstskikten som skall betala.
Ulf Kristersson, moderat, kallar det ”ett grundskott mot skattesystemet”. Att enbart justera skiktgränsen med inflationen är alltså i den moderata världen ett grundskott.
Liberalernas Mats Persson anser att det ”det är en straffskatt på den som tar extra ansvar på jobbet och som är flitig på jobbet.”. I den liberala världen tar alltså inte städpersonal på ett sjukhus extra ansvar på jobbet. Barnskötaren är inte flitig. Samhället bärs upp av de 20 procent som betalar statlig skatt – alla vi andra bara hänger med.
I normalfallet justeras brytpunkten med inflationen + två procentenheter. Detta år justeras den enbart med inflationen. Det ger staten ungefär 3 miljarder att använda till välfärd, infrastruktur, försvaret och polisen.
Den amerikanske juristen Oliver Wendell Holmes Jr yttrade en gång ”Taxes are the price we pay for a civilized society”, dvs skatter är priset för ett anständigt samhälle.
Det är viktigt att komma ihåg att vi inte beskattar för skojs skulle utan för att bygga ett anständigt samhälle. Skatt betalar för skola, vård, försvar, vägar, polis, domstolar och många andra tjänster vi anser vara en del av ett modernt samhälle.
Det är fascinerande att skåda hur liberalerna ena dagen kräver ökade resurser till militär och polis och andra dagen skriker i falsett när regeringen levererar.
Denna konflikt lyfter den grundläggande höger/vänster-dimensionen i politiken. Det handlar om välfärdens innehåll, dess omfattning och hur den ska finansieras.
Hade jag varit en man från TV3 i rosa overall hade jag vrålat äntligen, men jag nöjer mig med att konstatera att det var på tiden att välfärden hamnar i debattens centrum. Regeringens förslag är sakpolitiskt korrekt, men det är också strategiskt smart. Det flyttar debatten till socialdemokraternas planhalva.
Efter Arbetet 