Igår skrev civilminister Ardalan Shekarabi och Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson, Ulla Andersson, en debattartikel i Aftonbladet om den kommande propositionen om stopp för vinster i välfärden. Vi vet att propositionen kommer att röstas ner och vanligtvis är jag motståndare till att en regering lägger fram en proposition de vet kommer att fällas. Detta tillfälle är inte vanligtvis.
De partier som kommer att skjuta ner denna proposition kommer att tala mycket och länge om olika saker och de kommer att lägga en djup rökridå i form av argument som rör valfrihet, liberala principer om företagande, jämförelser med tillverkning av pölsa och spik samt diverse paralleller med Nordkorea. För mig handlar debatten om vinster i välfärden om en betydligt mer fundamental fråga och det är på vilka villkor välfärd skall fördelas?
När vi förvandlar patienter, elever, skolor och vårdinrättningar till köpare respektive säljare får det konsekvenser.
När lönsamheten styr flyttas resurser från multisjuka personer med oklara svårbehandlade diagnoser till i grunden friska personer som någon gång i livet drabbas av sjukdomar och åkommor som är mer lättbehandlade.
Att driva en skola där eleverna i huvudsak kommer från akademikerhem är av naturliga skäl betydligt mindre resurskrävande jämfört med att driva en skola där eleverna kommer från hem där föräldrarna har en kortare utbildning.
När välfärden styrs utifrån ett marknadsperspektiv flyttas resurserna från de personer som har störst behov till de som är mest lönsamma.
Konfliktens kärna handlar inte om valfrihet eller företagande, utan om vem som skall omfattas av välfärdssamhället och på vilka villkor.
Vad ska styra?
Lönsamhet eller behov?
Efter Arbetet 