De tyska Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval i höstas. Partiet landade på runt 20 procent av rösterna, vilket är det sämsta resultatet på mycket länge.
Partiet har under en längre tid varit den mindre partnern i en regeringskoalition ledd av kristdemokraten Angela Merkel och det har nu fått konsekvenser. Partiledaren Martin Schulz deklarerade att det var dags att lämna koalitionen och gå i opposition, vilket torde vara det naturliga efter en dylik örfil från väljarna.
I helgen kom det överraskande beskedet att SPD åter skall börja förhandla med Merkel om en ny regeringsplattform och jag förstår inte hur de tänker.
Alternativet må vara nyval, men det kommer, precis som Ingvar Persson skriver i Aftonbladet, inte att lösa Tysklands politiska problem. Å andra sidan kommer knappast heller en tysk socialdemokrati som utplånar sig själv att vara den långsiktiga lösningen på frågan om hur Tyskland skall styras.
Jag förstår att de tyska politikerna av historiska skäl ogillar svaga minoritetsregeringar, men när de traditionellt dominerande partierna delar på makten överlämnas rollen som opposition till ytterkantspartier på såväl höger- som vänsterflanken och det vinner ingen på. Debatten polariseras ytterligare och landet blir alltmer svårstyrt. Tyskland måste likt oss andra lära sig att leva med minoritetsregeringar och kompromisser i parlamentet.
Medlemmarna i SPD skall efter slutförd förhandling genomföra en medlemsomröstning om huruvida SPD skall ingå i en ny regering eller gå i opposition. Jag är rädd för att SPD i sin iver att ta ett kortsiktigt ansvar för landet kommer att regera sig till döds.
Hade jag varit medlem i SPD hade jag röstat nej och ägnat kommande mandatperiod åt att bedriva en vass konstruktiv oppositionspolitik, förnya partiets organisation samt formulera en politik inför kommande val.
Tyvärr tror jag att SPD på nytt kommer att sätta sig i en regering med Merkel och frågan är vilken siffra de landar på efter nästa val.
Efter Arbetet 