Idag har Centern avslutat sin stämma i Malmö. Jag var där ett par gånger och stämningen var väldigt kongressmässig. Många ombud var uppe i talarstolen och gjorde sin röst hörd. Centern må vara ett borgerligt parti, men de är fortfarande ett genuint folkrörelseparti.
På socialdemokraternas kongresser inleder många ombud sina anföranden med ”Kamrater” eller ”Partikamrater”, i Centerpartiet är motsvarande begrepp ”Centervänner”. Förslagen från centervännerna spretade på det sätt som de gör från ett parti med bredd eller splittring, beroende på hur debatten betraktas.
Centern är ett parti som vill ge marknadskrafterna mer utrymme, samtidigt som de på ett väldigt marknadsfientligt sätt vill värna den glesbygd som marknaden i många fall förklarat obsolet. De vill framställa sig som ett miljöparti, men de ser rött var gång någon nämner miljöskatter. De är ett parti som i Skåne stoppar spårväg i Malmö och som på riksplanet vill samarbeta med ett parti som vill beskatta tågen i syfte att styra över mer trafik till våra vägar.
Centerpartiet är också ett parti med väldigt gott självförtroende. Det är ett parti som samlar runt 12-14% av rösterna, men de agerar som om de vore dubbelt så stora. De ser sin partiledare som en självklar statsministerkandidat oavsett vilken politisk konstellation de ingår i. Detta till hybris gränsande självförtroende kan vara en tillgång i opposition, men i förhandlingar med partier betydligt större än dem själva kan uppvaknandet bli bistert.
Det är inte speciellt troligt att vare sig alliansen eller de rödgröna får egen majoritet efter nästa val, vilket innebär att vi får en situation som ser ut ungefär som den gjorde efter valet 2014. Om det är så att alliansen bli större än det rödgröna blocket är det min bedömning att vi får se en alliansregering. Om det är så att moderaterna blir största parti kommer de inte att släppa ifrån sig statsministerposten, oavsett vad centerpartisterna säger om Lööfs kapacitet eller popularitet.
Om det är så att de rödgröna blir större än alliansen blir elefanten i rummet, SD, det stora samtalsämnet. M och KD vill som bekant regera med aktivt stöd av SD, L och C har hittills betackat sig. I det läget finns två val, blocköverskridande regering eller fortsätta med nuvarande konstellation.
En regering med S, MP, C och L kan samla en tillräckligt stor del av parlamentet för att överleva. Konstellationen V, M, SD, KD lär knappast gå ihop för att fälla dem, men det är en riskabel affär för samtliga inblandade parter. De fyra partierna skulle vara tvungna att acceptera status quo i många av sina hjärtefrågor. Centern kan glömma sin skattepolitik och sina planer att kvadda den svenska modellen på arbetsmarknaden. Å andra sidan har de förmodligen goda möjligheter att få igenom en hel del vad gäller miljö, infrastruktur och regionalpolitik.
Annie Lööf är klämd mellan Åkesson på ena sidan och Stefan Löfven på den andra. Hon kommer inte att bli statsminister, därför att hennes parti är för litet. Det politiska priset för att regera med stöd av Åkesson är gigantiskt och en koalition med S innebär även det enorma eftergifter. Oavsett hur Annie Lööf agerar kommer hon att få dagtinga med sitt politiska samvete mer än en gång, vilket kommer att kosta i opinionen.
Mitt tips är att nuvarande regering fortsätter efter nästa val, efter att möjligen ha gjort några rejäla uppgörelser med C och kanske L när Björklund så småningom byts ut.
Efter Arbetet 