Jan Björklund, major av guds nåde, tar täten i den borgerliga kampen om mest fackföreningsfientlig.
Björklund vill enligt uppgifter i Aftonbladet lagstifta om låglönejobb med en lönenivå som ligger mellan 14 000 och 16 000 kronor per månad. Att nivån ligger långt under vad kollektivavtalen anger bekymrar inte Björklund.
Att detta är ett flagrant avsteg från den svenska modellen med självständiga fackföreningar som förhandlar med arbetsgivarna är Björklund i allra högsta grad medveten om, men även det struntar han i.
De personer som skall drabbas av denna senaste bannbulla från Björklund är nyanlända och för att slippa anklagas för att vilja sätta lön efter etnicitet skall även ungdomar under 23 inkluderas, men vi vet alla mot vem udden riktas.
Den samlande fackföreningsrörelsen måste reagera mot Björklunds försök att sätta förhandlingssystemet ut spel. Jag vill se ett gemensamt uttalande från samtliga fackliga centralorganisationer där de med emfas tar avstånd från Björklunds antifackliga tankegods.
Det är minst sagt sorgligt att Björklund avvisar den svenska fria förhandlingsmodellen till förmån för ett system som mer liknar lönebildningen i det gamla sovjetsamhället än den i en modern demokratisk stat.
Björklund har gjort sitt i svensk politik. Hans antifackliga tankegods är en belastning för att parti som kallar sig Liberalt.
Efter Arbetet 