Finansminister Magdalena Andersson pekade på den nyligen avslutade S-kongressen i Göteborg ut kampen mot ojämlikheten som socialdemokratins huvuduppgift framöver. Det finns skäl att göra det. Klassklyftor och inkomstklyftor växer sedan drygt tre årtionden tillbaka, inte främst beroende på en globalisering och marknadskrafter över vilka människan icke råder, utan som en följd av nya (läs nyliberala) idéer och medvetna politiska beslut.

För att ge ”inspiration” inför regeringens kommande budgetarbete lyfter LO-ekonomerna Ola Pettersson och Åsa Pia Järliden i årets ”Ekonomiska utsikter” fram en rad förslag som kan bidra till jämlikhetspolitiken.

Utgångspunkter är att svensk ekonomi nu går som tåget och att statsfinanserna visar på  oväntat stora överskott. En ytterligare utgångspunkt är att den rödgröna regeringens åtgärder så här långt haft viss, men blygsam, påverkan.

Jämlikhetens tillstånd brukar mätas med den så kallade ginikoefficienten, där 0 visar att jämlikheten är fullkomlig, någon fördelningspolitik behöver inte bedrivas, och 1 visar att ojämlikheten är fullständig, det kan inte bli värre. I början av 1980-talet var ginikoefficienten 0,199, medan den år 2016 var 0,317. Den nuvarande s-regeringens insatser hittills har förbättrat talet med -0,004. Utan vidare fördjupning i den inte helt lätt gripbara koefficienten inser man att det raskt har gått åt fel håll och att nästan allt återstår att göra.

Lo-ekonomerna pekar alltså på en rad förslag som mera påtagligt skulle förbättra jämlikheten.

Inkomstförsäkringarna, a-kassan och sjukförsäkringen/sjukersättningen, har kraftigt urholkats genom att de inte är indexerade och detta är en stor orsak till växande inkomstskillnader. Bara 28 procent av löntagarna skulle idag få den 80-procentiga ersättning från a-kassan, som är tänkt ska göra att den som drabbas av arbetslöshet ska slippa ”gå från hus och hem”. Och skälen till urholkningen, det gäller både a-kassan och sjukförmånerna, är att de så kallade inkomsttaken inte alls lyfts i takt med inkomstutvecklingen.

LO-ekonomerna vill därför se förbättrade och löneindexerade inkomstförsäkringar.

Den senast borgerliga regeringsperioden har satt sina spår. Jobbskatteavdraget riktades enbart till löntagarna, medan pensionärer och de som lever på a-kassa eller någon form av sjukersättning inte fick ta del av skattesänkningen. Den rödgröna regeringen har nu börjat fylla igen den orättvisa skatteklyftan för pensionärerna. Men samma utjämning måste naturligtvis komma också arbetslösa, sjukskrivna och ”förtidspensionärer” till del. Ett jobbskatteavdrag som är lika för all beräknas kosta 20 miljarder,

LO-ekonomerna vill också se kraftigt ökade och indexerade bidrag till kommunerna, ”för att säkra välfärden” och förhindra att kommunerna genom höjda kommunalskatter och besparingar på välfärdstjänsterna bidrar till fortsatt och växande ojämlikhet. Jämlikhet och ojämlikhet kommer ju inte bara till uttryck i inkomsten, utan också i hur väl den generella välfärden fungerar.

Det här är inga gratisluncher. Reformerna måste finansieras. LO-ekonomerna vill bland annat se höjda kapitalskatter och en återinförd ”riktig fastighetsskatt”. Det senare förordas för övrigt av många ekonomer, men skrämmer politikerna eftersom fastighetsbeskattning inte ses som en valvinnare.

Valet ser dock ut så, att om man vill rädda välfärden och den svenska modellen, om man vill ha mer jämlikhet och bland annat uppnå det genom att förstärka och indexera socialförsäkringarna, och om man samtidigt vill, inte bara vill bibehålla utan utvidga jobbskatteavdragen till nya grupper, då kommer man inte undan att andra skatter och på sikt skattekvoten måste höjas ganska radikalt.

De nödvändiga investeringarna, också de mjuka som i hög grad handlar om utbildning för att klara integrationen utan att skapa ett lågavlönat trasproletariat, borde kunna betalas genom att saldomålet mjukas upp ytterligare.

Man kan inte tillåta sig att tappa greppet om ekonomin, som hände 1991, men Sveriges statsfinanser är idag extremt starka. Och det är ingen tillfällighet att EU:s omtalade stabilitetspakt sätter gränserna för vad som är oacceptabelt vid 3 procent budgetunderskott och 60 procent i statsskuld. Man kan i princip ha någon procents underskott i statsfinanserna år efter år i evighet utan att man hamnar i helvetet, givet att man också har en tillväxt på normala nivåer.

LO tipsar Magdalena Andersson och regeringen om vad som kan göras för ökad jämlikhet. Det är bra tips.