Resultatet i första omgången av franska presidentvalet bekräftar en historisk kollaps för de traditionellt dominerande partierna. Mönstret går igen från andra europeiska val, både vad gäller misstron mot etablerade partier i allmänhet och att socialdemokratiska/socialistiska partier drabbas allra hårdast. Holland är det i tid mest näraliggande exemplet. Men i en rad andra länder i EU:s västeuropeiska medlemsstater ser det, om än med viss variation, ut på likartat sätt. I Italien, i Spanien, i Grekland och i Storbritannien. I de medlemsländer som tidigare hörde till östeuropa är det inte alls roligare, men radikalt annorlunda förutsättningar.

Det finns en logik i att vänstern drabbas hårdast av de omfattande missnöjesyttringarna och omvandlingen av det politiska landskapet. Underliggande orsaker handlar om en globalisering, som skett på högerns och ”marknadens” villkor och lämnat många i sticket, och om ett EU-projekt som är felkonstruerat på bärande punkter. Resultatet har blivit dramatiskt växande klyftor, omfattande fattigdom mitt i välfärden, oacceptabelt hög arbetslöshet, inte minst bland ungdomar, och en misslyckad integration av flyktingar och andra migranter. Till detta ska läggas korruption och maktmissbruk,

De etablerade partierna drabbas, men socialdemokratiska och socialistpartier drabbas allra hårdast. Det är logiskt därför att deras idé och genom tidigare år bärande framgångskoncept har varit rättvisa och jämlikhet, full sysselsättning och social trygghet. Nu sviker väljarna. Det är alltså inget att förundras över, men naturligtvis illavarslande och uppfordrande.

I Frankrike som i andra europeiska länder handlar det inte främst om att många väljare ger sitt stöd till extremismen, utan om att man protesterar mot det politiska etablissemanget. Uppstickaren Emmanuel Macrons stöd, både i den genomförda valomgången och än mer i fortsättningen, förklaras av detta uppror. Elaka tungor säger att vad Macron vill, ”det vet han nog inte själv”. Samtidigt vill de flesta absolut inte se Marine Le Pen som Frankrikes president. Det är en bräcklig grund att vila på, för Macron och Frankrike. Och Europa.

De flesta tror nu att Macron enkelt ska ta hem presidentskapet. Och några av kommentarerna andas försiktig optimism till och med om framtiden. Moderaten, tidigare statsministern och utrikesministern Carl Bildt, som liksom många andra är svårartat delaktig i den ”traditionella” politikens problem, trodde i SVT:s Agenda att; ”Den här vågen, som alla är rädda för, kanske inte är så stark”. Det lät på samma sätt från olika håll efter valen i Österrike och i Holland.

Mats Karlsson, chef för Utrikespolitiska institutet sa i en kommentar i Svenska Dagbladet att valresultatet ”betyder också att Europa sannolikt är tillbaka på banan i europeisk politik, även om man inte kan dra slutsatsen att den högerpopulistiska vågen är över”. Det sista förefaller vara en klok reservation.

Emmanuel Macron, avknoppad socialist, miljonär och finanskapitalist, lär ganska säkert bli Frankrikes president. Men det är inte självklart att de väljare, som nu av förlorande kandidater uppmanats rösta på Macron också kommer att göra det. Vänsterväljare kan tänkas tveka för att de inte är övertygade om den liberale Macrons ställningstagande för mer globalisering och ”mer EU”. Högerväljare för att de trots allt anfäktas ganska svårt av Le Pens nationalistiska budskap.

Det kan bli hårdare än många tror.

En av de goda nyheterna från det franska valet är det höga valdeltagandet. Det fanns en rädsla att många skulle välja att inte rösta. Men det gjorde de och det tyder på att fransmännen visserligen tappat förtroende för de traditionella partierna, men att de ändå inte tappat tron på politiken och demokratins möjligheter.

För europeisk socialdemokrati och vänster är läxan kvar att göra. En trovärdig politik som förenar globaliseringen och det europeiska samarbetsprojektet med jämlikhets- och välfärdsidéerna måste presenteras. Det gäller att finna nya balanspunkter mellan marknad och politik, mellan överstatlighet och nationell suveränitet.

Annars kommer vänsterns kris att fortsätta. Och drömmen om Europa lär knappast heller ta sig tillbaka upp på banan.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet