Varje gång det är avtalsrörelse är det samma dans. Industriförbunden skriver ett avtal och arbetsgivarorganisationerna trumpetar ut att ”märket är satt”, varvid arbetsgivarorganisationerna inom servicebranschen i princip vägrar att förhandla. Märket är ju satt. Skriv på och håll klaffen.
Facken tvingas lägga några varsel för att överhuvudtaget får till stånd en förhandling och företagarna skriker om att facken hotar den svenska modellen, ekonomin och trandansen vid Hornborgasjön. 2017 är inget undantag. I år är det de anställda inom Hotell och restaurang som enligt Svenskt Näringsliv hotar allt som är heligt och vackert. SN har till och med uppfunnit ordet ”märkesbrott”, vilket jag finner bedårande.
När det inte är avtalsrörelse pratas det en hel del om lönediskriminering. Det är ingen hemlighet att kvinnodominerande yrken är systematiskt undervärderade jämfört med manligt dominerade. Varför skall det vara så självklart att vårdpersonal tjänar mindre än en byggjobbare?
Lönerna sätts inte av naturlagar, utan de sätts i fria förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Om det är så att det existerar osakliga löneskillnader och strukturell lönediskriminering, vilket det gör, måste det lösas i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter eftersom det inte är en god idé att staten via lag sätter lönerna.
Att industriavtalet sätter normen för löneökningarna har sina fördelar, men det har också nackdelar. En av de stora nackdelarna är att det cementerar strukturell lönediskriminering. Hur ska vårdpersonal kunna komma ifatt industrin om kommunal inte kan skriva ett avtal på en högre nivå än IF Metall?
För att på allvar ta itu med det faktum att kvinnor tjänar mindre än män måste det heliga märket ersättas med en förhandlingsmodell som avskaffar lönediskriminering istället för att cementera den.
Så enkelt och så svårt är det.
Efter Arbetet 