I skuggan av tragedin och det misstänkta terrordådet i Stockholm igår öppnar Socialdemokraterna idag sin kongress i Göteborg.

Det är också en kongress som genomförs mot bakgrund av ett svårhanterligt parlamentariskt läge, inte bara på grund av Sverigedemokraterna, utan också därför att möjligheterna till vettiga blocköverskridande uppgörelser försvåras när ”mitten” inte längre existerar. Centerpartiet står numera i en rad frågor längre till höger än Moderaterna och Liberalerna har sedan länge lämnat Folkpartiets socialliberala hållning bakom sig. Liberalerna är numera tydligast profilerat som partiet som kräver upprustning, Natoanslutning, Euroanslutning och kärnkraftutbyggnad.

S-kongressen måste emellertid fatta sina beslut utan att alltför mycket snegla på vad som är möjligt att just nu få igenom i Sveriges Riksdag. Det finns sedan länge en tendens att det parlamentariska läget definierar vad som är socialdemokratisk politik. Det för tillfälligt möjliga förvandlas till partiprogram och vision. Men kongressen måste formulera socialdemokratins politiska vilja med utgångspunkt i verkligheten och sin egen samhällssyn och inte i vilka kompromisser som för dagen är möjliga att nå i Sveriges Riksdag.

Bara ett par exempel.

Pensionssystemet behöver renoveras och förstärkas. Pensionerna för pensionärer med enbart garantipension är alldeles för dåliga. Kvinnors pensioner är 30 procent av männens. Det är överhuvudtaget inte anständigt att det är så. Och lotteriinslaget i pensionssystemet, d v s Premiepensionsdelen, bör helt avskaffas.

Förutsättningen när beslut ska fattas om förändringar av pensionssystemet är att den så kallade pensionsgruppen, bestående av alla partier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, ska bli eniga. Men kongressen och det socialdemokratiska partiet borde inte låta sig hämmas av detta utan formulera en radikal socialdemokratisk pensionspolitik. Det är bara så man kan bygga upp ett stöd som också flyttar kompromisspunkten.

Välfärden behöver demokratiseras, marknadiseringen och privatiseringspolitiken stoppas och rullas tillbaka. Möjligheterna för finanskapitalister att skära guld med täljknivar i den skattefinansierade välfärdssektorn måste täppas till, den fria dragningsrätten på skattepengar inom äldreomsorgen avskaffas och vägen tillbaka till en skola för alla pekas ut tydligt. Möjligheten att välja inriktning på sin utbildning kan förbättras, samtidigt som segregation och sortering av eleverna upphör.

Socialdemokratin måste våga vara tydlig. Peka mot en demokratisk och jämlik välfärd, även om motståndet från en nyliberalt svårt anstruken borgerlighet, som det ser ut idag, gör det svårt att få stöd i riksdagen för en demokratisering av välfärden.

Den socialdemokratiska partikongressen måste helt enkelt våga vara socialdemokratisk. Det är bara så och inte genom ängsligt sneglande på det nuvarande läget i riksdagen, som det parlamentariska läget kan förändras och opinionssiffrorna förbättras.

Partiet måste vara partiet och sen får riksdagsgruppen laga efter läge, hantera parlamentet och göra kompromisserna så bra som möjligt.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet