Jag läser med glädje att regeringen kommer att föreslå att Sverige får ett Nationellt Arbetsmiljöcentrum. Det får mig att minnas den dag då jag kunde ha dött på jobbet.
Mitt första fasta jobb var på ett sågverk i Sunnansjö, en liten by i Ludvika kommun. Det var en liten såg, vi var runt 25 anställda. Jag anställdes i februari 1980. Utrustningen var gammal och sliten och säkerhetsarbetet var eftersatt. Personalomsättningen var extremt hög, c:a 50 personer per år rann igenom stället. Det var tungt, det var utomhus, det var kalla vintrar. Vi var alla medlemmar i Träindustriarbetarförbundet men vi hade ingen klubb på företaget. Vi hade heller inget skyddsombud. Orsaken var den höga personalomsättningen. Det var ingen som var kvar tillräckligt länge för att ta de tunga uppdragen.
Tillbuden och småskador var många. En kille kom i vägen när en drivkedja brast. Den träffade honom på låret. Vinteroverallen tog det mesta av smällen. Blåmärket var inte att leka med. En annan kille fastnade i en drivkedja och tappade några fingertoppar. Han var utsatt. Ett järn föll och knäckte hans lillfinger.
Vi byggde tak av plank över virke som torkade utomhus. Om taken rörde sig vid blåst klättrade vi upp och rättade till dem. 4-5 meter utan något som helst skydd. På vintern var det glashalt när vi, jag klängde upp. Att stå 5 meter upp på två isiga brädor, hålla fast sig med en hand och jobba med den andra… Det är ett under att ingen ramlade ner.
Jag jobbade där i sammanlagt 7,5 månad. Jag kunde ha dött två gånger.
En gång var det en ”bak” som gick snett ur sågen. En ”bak” är ytterkanten på en stock. På ett sågverk kör man in en stock i sågen och får fram plank + 2 bakar som går ner i en flistugg. Mitt jobb var att mata bakar i flistuggen. Vissa bakar var för stora, så vi klöv dem med en yxa eller kapade dem med en eldriven motorsåg. Jag vände bort blicken och en stor bak gick snett. Min jobbarkompis knuffade undan mig i absolut sista sekunden.
Den andra gången var jag mitt i trappan till sorteringsbordet. När en stock var färdigsågad gick den i form av ett löst sammanhållet plankpaket på ett band ner på ett stort bord med drivkedjor. Mitt jobb var att ta planken och lägga dem i staplar för att torka. Ibland gick plankbunten snett och tog vägen nedför trappan. Detta var en sådan gång.
Jag minns att jag såg den uppsågade stocken ta sikte på mitt mellangärde. Nästa minnesbild är att jag ligger på marken ovanpå planken och skrattar hysteriskt. De sa att jag greppade trappans räcken, hoppade upp och gränslade. Med tanke på att detta plank vägde c:a 600 kilo är det lätt att förstå vad som kunde ha hänt med mig.
Mina tillbud var inget märkligt på detta sågverk. Jag var oskadd, dvs inga problem.
En dag anställdes en ny reparatör, en före detta gruvarbetare från Blötberget. Han hade varit fackligt aktiv och hans reaktion var ”Vi måste ha en klubb och ett skyddsombud”. Vi bildade klubb och utsåg ett eget skyddsombud. Dagen efter han gått utbildningen ringde han yrkesinspektionen. De hittade c:a 80 brister varav 20 grova. De stängde sågen i tre dagar.
När folk frågar varför jag blev fackligt och politiskt aktiv säger jag att det var i rent självförsvar. Jag kunde dött eller blivit allvarligt skadad på jobbet, inte en utan två gånger. Ett fackligt och politiskt engagemang var enda sättet att se till att det inte blev tredje gången gillt.
Regeringen Reinfeldt lade ner arbetslivsinstitutet 2007. AI ägnade sig åt forskning kring arbetsliv och arbetsmiljö. Den dåvarande borgerliga regeringen ansåg kanske inte att var onödigt vetande, men de ville inte lägga pengar på det. Det fanns ju skatter att sänka.
Det är på tiden att vår nuvarande regering kommer till skott och bygger upp forskning kring arbetsmiljö igen. Ingen skall behöva bli sjuk av att jobba, ingen skall dö på jobbet.
Efter Arbetet 