Idag föll domen över journalisten Fredrik Önnevalls handling att ta med en pojke hem från en reportageresa i krigets Syrien. Det han gjorde har bedömts som olagligt. I en kommentar i SVT i morse, framhöll Önnevall att tanken om vad som var lagligt inte fanns hos honom när han satt inför den vädjande pojkens fråga om att få följa med. Han kände då att han som människa inte hade något val annat än stäcka ut handen och säga ”ja, kom”. Det är inte svårt att sympatisera med hans val.

Är då staten omoralisk när en så medmänsklig handling inte definieras som att också vara laglig? Nej, så enkelt är det inte. För om statens regelverk skulle vara utformat så att det yttersta avgörandet för en handling alltid skulle få grunda sig på den känsla en beslutfattare har vid varje enskilt beslutstillfälle, skulle lynniga makthavare som Donald Trump få härja fritt utan att rättssystemet ställde upp motstånd när grundläggande principer plötsligt negligeras. Staten skulle bli oförutsägbar, och på sikt därmed sannolikt absolut omoralisk.

Vare sig vi tycker att en stat fattar rätt eller fel beslut i ett enstaka fall, ska vi vara rädda om den stelbenthet konstitutionella regler innebär i form av förutsägbarhet och stabilitet. Förutsägbarhet är en trygghet. När vi väljer en handling ska vi, om vi vill, kunna sätta oss in i konsekvenserna av våra val. En stat utan fast regelverk gör det omöjligt.

I den svenska grundlagen, Regeringsformen, står det om våra mänskliga rättigheter och allas rätt till likabehandling. Regeringsformen utgör en grund för moralen inte bara i staten, utan i vårt demokratiska samhälle överhuvudtaget. Grundlagens skrivningar är utformade med hänsyn till internationellt gjorda överenskommelser som Konventionen om mänskliga rättigheter, Europakonventionen och Barnkonventionen. I all annan lagstiftning preciseras dessa grundregler och ger rättesnören för lagenligt handlande.

Men ibland verkar ju lagen och moralen uppenbarligen komma på kollissionskurs. Jag framhöll ju själv bara för några rader sedan att jag känner sympati med Fredrik Önnevalls handling att ta pojken med.

Ja, enkelt är det inte. Moral handlar om människors inre hållning och samvete. Visst kan lagstiftningen ge oss hjälp när vi formar vår moral, men det är inte samma sak som att det som i stunden är lagligt är det som sammanfaller med vad som känns som moraliskt rätt. Vår moral och vårt samvete måste vi själva ta det fulla ansvaret för oberoende av lagarnas stöd.

Fredrik Önnevall konstaterar själv i kommentarer till domen att inte ens rättsväsendet verkar helt säkert på hur hans handlingar ska värderas rent jurdiskt. Därför vill han överklaga och få frågan ännu mer prövad. Det är precis som det ska vara i en rättsstat. Den ska sällan vara tvärsäker när regler ifrågasätts. Då ska de vändas och vridas på. I en förutsägbar process kan lagstiftningen visas förefalla rimlig eller värd att ändra på. Låt oss med stort intresse följa den processen.

Samtidigt kan vi alla ta intryck av det Fredrik Önnevall faktiskt gjorde. Han stod upp för det han upplevde som moraliskt rätt. Denna princip kan vara värd att ta med in i andra aktuella diskussioner som svallar just nu. Till exempel om att vi borde ha anonyma vittnen. Vad säger ett sådant krav, som villkor för att stå upp för det rätta, om vår moral?

Agneta Blom