Oavsett politisk färg finns två olika grupperingar inom det politiska livet. Vi har aktivister och reformister. En av de saker som skiljer dessa två grupper åt är synen på hur en politisk seger ser ut. Vi kan ta kärnkraften som exempel.

Aktivistsegern karakteriseras av att det finns klara vinnare och förlorare. Det finns också ett definierat ögonblick när segern inträffar. Tänk er en stor grön knapp med texten ”AV” på. Det är knappen som stänger kärnkraften. Fram till knappen marscherar aktivisterna och trycker triumfatoriskt på knappen. Kärnkraften är borta och stort jubel utbryter. För att göra det hela komplett skall naturligtvis kärnkraftskramarna tvingas bese spektaklet och under visst hån tvingas erkänna sig besegrade.

Reformistsegern är mer diffus. Det finns inget avgörande beslut, utan det är mängden av små beslut som sammantaget skapar det önskade resultatet. Det finns heller ingen avgörande tidpunkt. Vad reformisten gör är att skruva lite i skattesystemet, miljökrav, säkerhetskrav, krav på avfall etc. Kärnkraften görs olönsam och den fasas ut över tid. Det är inte alls säkert att kärnkraftskramarna, eller aktivisten för den delen ens upplever att kärnkraften håller på att avvecklas.

Förändringar av stora komplexa system görs inte över en natt. Det finns inga avgörande beslut, utan det är de små stegens tyranni som styr. Avgörande förändringar i ett lands energiförsörjning sker inte med ett knapptryck.

Det ligger i sakens natur att aktivisten är den som engagerar, medan reformisten är den som faktiskt får saker och ting gjorda. Det ligger också i sakens natur att aktivisten alltid kommer att känna sig missnöjd och reformisten alltid kommer att känna sig orättvist påhoppad. Ett politiskt parti med ambitionen att långsiktigt påverka utvecklingen behöver både aktivister och reformister, men det måste finnas en balans mellan rollerna.

Väljarna bedömer partier utifrån en mix av vad de vill göra, vad de förväntas kunna göra och vad de har gjort. Var tyngdpunkten ligger beror på vilket parti det är. Vänsterpartiets väljare förväntar sig inte att V ska få igenom sin politik ograverat, de lägger tyngdpunkten på vad partiet vill göra. För socialdemokraterna och moderaterna är det mer komplicerat. Väljarna förväntar sig att dessa två partier genomför sina program om de hamnar i en styrande position, vilket gör att svekdebatten lurar om skillnaden mellan retorik och praktik blir för stor. Samtidigt måste dessa två fortfarande formulera visioner.

För små partier i koalition kan skillnaden mellan retorik och politisk praktik bli kostsam. Frågan alla aktivistbaserade partier måste ställa sig är om de som parti är villiga att göra de kompromisser regerandet medför och huruvida deras väljare accepterar en större skillnad mellan retorik och praktik, alternativt de opinionsmässiga följderna av retorik anpassad till realistiskt förväntad politisk praktik.