Vad känner du?

Hur många gånger har du hört just den frågan ställas av valfri journalist till valfritt intervjuobjekt? Jag har hört den otaliga gånger? Glidningen från frågor och reportage som handlar om tingens ordning till reportage som handlar om hur folks känslor har pågått länge, men det är först nu som vi börjar se följderna.

Fenomenet kallas på engelska ”post-truth”, dvs ”efter sanningen”, på svenska använder vi oftast begreppet faktaresistens. Vad det i korthet handlar om är att känsla ersätter fakta. Om den offentliga statistiken säger att brottsligheten har minskat, men för X som lever i en miljö där brottsligheten är fortsatt hög ter sig påståendet om att brottsligheten minskar som absurd. Upplevd verklighet trumfar ofta faktisk verklighet. Det handlar också om minskat förtroende för auktoriteter, vilket i grunden är positivt. Ett samhälle där prästen och klockarens ord var den absoluta sanningen var inte ett sunt samhälle. Auktoriteter har många gånger fel och väldigt få sanningar är eviga. Problemet uppstår när de vetenskapliga metoderna förkastas till förmån för åsikter, när episodisk bevisföring ersätter systematisk.

De allra flesta får sin samhällsinformation från någon form av massmedia. En undersökning från Novus (februari 2016) visar att 73% anser att media medvetet vinklar innehåll för att få klick på mediesajterna. 63% anser att media vinklar nyheter för att skapa den bild de föredrar. 43% anser att media inte ger en rättvisande bild av samhället, 36% tror att de gör det. Motsvarar dessa siffror verkligheten? Jag skulle vilja säga ja och nej. Media vinklar inte medvetet innehåll för att styra bilden av samhället, däremot hårdvinklar media i allt större utsträckning nyheter för att göra dem mer sensationella. De vill sälja nyheter med hjälp av känslor.

Ett exempel är användandet av ordet ”kan”. Jag vet inte hur många gånger jag läst artiklar som säger att ”X kan dömas till 10 års fängelse”, eller ”X kan gå fri”. Det lömska är att bakom ”kan” döljer sig inte en lögn, däremot en osannolikhet. Ja, X kan dömas till 10 års fängelse, men det sannolika utfallet är att X döms till 5 års fängelse. Ja, X kan gå fri, men det sannolika är att X döms. Media väljer att presentera det osannolika utfallet och väljer bort att presentera det sannolika utfallet, därför att media vill trigga läsarens ilska och sensationslystnad och med det få läsare. Men, det bidrar också till flykten från fakta.

Den politiska journalistiken handlar mer och mer om person och process istället för sak. Det gäller speciellt kvällspressen. Media fokuserar på ledande politikers personliga förtroendesiffror, statsråd rankas utifrån hur kända de är, inte utifrån vad de gör. Efter debatter koras vinnare och förlorare, som om politik vore en fotbollsmatch. Det är enklare för en politisk journalist att lajva sportjournalist än att faktiskt läsa på och sätta sig in i sakfrågorna. Det tar heller inte lika lång tid, vilket gör det billigare för redaktionerna. Istället för att läsa på och bemöta en politiker som tänjer på sanningen slänger redaktionen in en annan politiker som får bemöta. Den klassiska grillningen ersätts av debatter där inga fakta finns och allt är en åsikt.

Idag förfäras i journalister över faktaresistensen, men väldigt få reflekterar över vägen hit. Väldigt få tittar sig själv i spegeln och frågar sig vilket ansvar de själva har. Det finns säkert ett otal förklaringar till varför media har agerat som de gjort, men finns det egentligen några ursäkter?

Peter Johansson/Efter Arbetet