När jag för åtskilliga årtionden sedan började intressera mig för politik, fanns mer än nu ovanan att barnen tog arvet om partival efter föräldrarna. Så blev det också för min del. Det blev inte alldeles galet för valet var huvudsakligen rätt.

Min första kontakt med politiken inträffade 1 maj 1946. Jag var elva år och Per Albin höll ett av sina tal den dagen på vår skolgård, Sofia Folkskola på Söder i Stockholm.

När han gick ner från den tillfälliga talarstolen hörde jag och kompisen honom tyst säga till kommunalpolitikern Tor V. Sundin, att han föredragit att slippa tala alls i dag, för han mådde inte bra.

Litet senare på den tiden kunde Gunnar Sträng i riksdagen ge en ung motståndare rådet att äta mer gröt innan han utmanade honom. Sådana små fräckheter passerade med att församlingen i bänkarna skrattade eller blev en aning småsura.

Men en viktig sak levde vidare trots den smått sarkastiska humorn; kollegialitet! Både i tätpositionen och bland flertalet fick den politiska humorn fortsätta, påtalad om den tillfälligtvis varit något grövre än vanligt. Men aldrig sågs förakt, riksdagsledamöter och partiledningar emellan. Det grälades och t o m skälldes både bittida och sent, men det fanns faktiskt en gräns både mellan enskilda och grupperna. Respekten för politikeryrket var intakt.

Tyvärr har den balansen mellan politikerna avsomnat, och ett tydligt förakt förekommer, faktiskt mest hos partiledarna.

När Stefan Löfvens ställning som statsminister började blev tonen en annan, och ofta ganska obehaglig. När borgerliga motståndare ständigt ivrade för hans avgång användes ett språk som om det gällde att byta papperskorg. Märkligt nog var det kvinnor som införde brutaliteten, inte männen, vilket många inbillar sig som mer sannolikt. Ett undantag är liberalernas Björklund, men han har ju varit officer vilket kanske förklarar språket från kaserngården. Den tuffaste var och är centerledaren, Annie Lööf. Andra är Svantesson (M) och Busch Thor (KD).

Det fordras antagligen att man står i grannskapet till Löfvens position (S) för att störas av det här dagligen, men har märkt att också andra anser ordval och attityd förfärligt tråkiga. Jag förstår fullt ut att människor och väljare på den borgerliga sidan varken kan eller vill uppmärksamma det här rätt så oförskämda uppträdandet. Men det borde ju upphöra. Det borde alla inse.

Lasse Henriksson