Så är vi då tillbaka på ruta ett i regeringsförhandlingarna. Och frågan är om Annie Lööf och Centerpartiet överhuvudtaget varit intresserade av att på allvar pröva att samarbeta med Socialdemokraterna. Jag tror det inte.

Man började med att presentera ultimatum, en rad krav som alla utmanade Socialdemokraterna på områden som definierar socialdemokratin, och förklarade att om inte S accepterade den listan, då var det överhuvudtaget inte aktuellt att överväga att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.

Senare, när det ändå verkade som det skulle bli förhandlingsliknande samtal, skrev Annie Lööf i Aftonbladet att Socialdemokraterna lämnat ett ”skambud”. Hon tänkte kanske att det är så man skapar ett bra förhandlingsklimat?

Idag, när hon håller presskonferens för att berätta att det blir ett nej till att släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare, vevar hon oförtröttligt en visa om att hon ”försökt” och ”bjudit till”. Och hon förklarar förhandlingsmisslyckandet med att ”Löfven vägrat klippa banden till Vänsterpartiet”. Hon borde, med väldigt grundläggande kunskap om politiska idéer och ideologier, ha insett att de ultimativa krav hon ställt innebar att S skulle klippa banden till sig själv och sin egen ideologi på punkt efter punkt, d v s lägga sig mer eller mindre platt och bedriva hennes variant av ”liberal politik”.

Ulf Kristersson efterlyste vid något tillfälle, det var väl i Almedalen, ”fler vuxna i rummet”. Efter de senaste veckornas stötande och blötande av regeringsfrågan vågar jag påstå att i varje fall inte Annie Lööf  hör till den kategorin. Faktum är att det så här långt mest bara är en person som uppträtt som en vuxen politiker. Stefan Löfven.

Bo Bernhardsson