Valet är färdigräknat och därmed överstökat, men i Sveriges tredje stad finns en säregen tystnad när allt borde vara klart när det gäller den närmaste framtiden. Sydsvenska Dagbladet och Stadshuset är i någon mening i väntan på ett slags hemlig omröstning.

Stefan Lövfen (S) har länge utövat ett meningslöst frieri (tiggeri) för att få C och L med på ett blocköverskridande drag. Det enda han mött är förakt från i synnerhet Annie Lööf. Hans ödmjukhet övergår i pinsamhet. De båda kvinnorna i 2018 års val blottar ett ganska obehagligt förakt när de möter motstånd. Man vill ”byta ut Löfven” ungefär som vi byter gamla skor.

Löfven å sin sida påstår som vanligt och uttryckligen att han vill skapa en mittenregering, vilket för många socialdemokrater innebär ett dråpslag och bedöms som ett självmord på partiet.

Men vad väntar Sydsvenskan och den s k kallade Alliansen på? Är det mycket komplicerat och kanske plågsamt att uttrycka rådet till moderaterna att förena sig med Sverigedemokraterna? Hur hyfsar man till resonemanget så att det partiet plötsligt blir anständigt. En majoritet bland moderater har länge ansett att det partiet är som alla andra. En undanflykt för (M) är att inte förhandla och inte ”prata” med Åkessons gäng. Då går det bra!

Samtidigt vet de att så är det inte. SD är ett parti som avviker och är av samma skrot och korn som de som välkomnar enpartistater som dödar demokratin, och som ses som det bästa sättet att styra länder. Utvecklingen mot en återgång till 30-talets fascism och nazism ligger i farans riktning. Men SD svamlar om folkhem och Per Albin.

Torbjörn Tegnhammar (M) i Malmö tycks inte tveka. Han vill helst välkomna SD direkt.

Är det svårt att acceptera hans beslut? Hur formulera hans förslag så det att det låter rimligt och ofarligt när alla vet att följden är ett vågspel – vad kommer härnäst?

Lasse Henriksson