Imorgon avgörs det. Med stor säkerhet väntar efter valdagen en svår process för att få en regering på plats och därefter en skakig fyraårsperiod. Med lika stor säkerhet, det första beror i hög grad på det andra, kommer Sverigedemokraterna att segla upp som Sveriges näst största parti.

Sverigedemokraterna har nazistiska och rasistiska anor och SD-ledaren Jimmie Åkesson och hans närmaste kumpaner går sedan en tid hårt in för att torka av sig historien och göra partiet rumsrent. Det går sådär. Med jämna mellanrum sticker bockfötterna och järnrören fram och utrensningar måste tas till för att hjälpligt upprätthålla den nya fasaden.

Sverigedemokraternas framgångar beror bland annat på att man gjort stora inbrytningar i arbetarklassen och LO-leden. Framgångar som inte kan förklaras av att en rasistisk våg sköljer över land och arbetsplatser, men istället i huvudsak av växande klyftor och ökad utsatthet. På en sedan 30 år pågående marknadisering av samhället, på politikens reträtt och att alla etablerade partier mer eller mindre sjungit den fria rörlighetens lov. Och på en alltför liberal arbetskraftsinvandringspolitik som också den undergrävt den svenska arbetsmarknadsmodellen.

”Högerpopulismen göds av den rädsla som följer av växande klyftor. Men rädslan gör olika saker med oss beroende på vilken position i samhället vi har”. Det skriver LO:s jämlikhetsutredare Marika Lindgren Åsbrink (Dagens Arena, 22 augusti 2018). Hon har LO:s uppdrag att utreda den växande ojämlikheten och dess konsekvenser. I en delrapport inom ramen för projektet, Ojämlikhet och radikala högerpartier (Johanna Palm och Jens Rydgren), redovisas vad forskningen säger om sambandet mellan ojämlikhet och högerradikala partier.

Det finns åtskilligt underlag som stöder detta tema. Den brittiske journalisten och författaren David Goodhart förklarar framgångarna för diverse högerradikala partier i Europa med att globaliseringen och marknadiseringen av världen har både vinnare och förlorare. Så här långt är det framförallt extrema högerpartier som lyckats dra till sig förlorarnas sympatier.

Goodhart delar grovt upp medborgarna i Somewheres och Anywheres, Någonstansare och Varsomhelstare. Någonstansarna är inte lika konkurrenskraftiga i marknadsmiljön och föredrar tryggheten i de gamla välfärdsstaterna. Varsomhelstarna, vars viktigare kännetecken är hög utbildning och som därför har bättre förutsättningar att konkurrera på den fria marknaden, ser globaliseringen som en fördel.

I drygt trettio år har de etablerade partierna, med högerpartierna och arbetsgivarhögern i spetsen predikat marknadens och den fria rörlighetens lov. Socialdemokratin och vänstern i stort har bjudit dåligt motstånd, inte sällan medverkat till marknadiseringen och politikens och demokratins reträtt. Framför allt har man inte lyckats presentera tillräckligt attraktiva alternativ.

De nya, extrema, högerradikala partierna har vuxit i takt med att de gamla etablerade partierna drivit på eller kapitulerat inför marknadiseringen och mer eller mindre frivilligt avlövat politiken och begränsat demokratins verkningsradie. Socialdemokratin har anledning att vara självkritisk, men en tillnyktring pågår vad gäller synen på marknadisering och privatiseringar.

Den nyliberala vågen, växande ojämlikhet och maktlöshet, är den viktigaste förklaringen till att partier som Sverigedemokraterna vuxit i rekordfart. Det absurda i sammanhanget är att en röst på Sverigedemokraterna framför allt kommer att innebära mer av just den varan.

Sverigedemokraterna är ett extremt högerparti. De kommer att stödja en politik som innebär fortsatt marknadisering, utförsäljningar av det gemensamma, skattesänkningar, nedrustning av välfärden, sämre anställningstrygghet och nedrustning av anställningspolitiken. Klyftorna kommer att fortsätta växa liksom utsattheten för dem som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga i marknadssamhället.

Asylpolitiken har redan stramats åt och för den politikens huvudlinjer finns ett brett parlamentariskt stöd. Sverigedemokraternas extrema positioner lär knappast vinna gehör. Men när det gäller den ekonomiska politiken, välfärdspolitiken och arbetsmarknadspolitiken kommer SD att göra skillnad, genom att säkra en högerpolitik som sliter Sverige och den svenska modellen itu.

De missnöjda väljare som överväger att lägga sin röst på något av högerpartierna, men som vill rädda den svenska modellen, måste besinna sig och rösta rätt och rött.

Bo Bernhardsson