De totalitära strömningarna måste bekämpas effektivt

Läger för överlevare från Förintelsen. Foto: Arielion

För demokratins skull: det ska inte vara enkelt att leva ut sitt liv som nazist eller fascist i Sverige. Samhällets rättsvårdande myndigheter måste ges effektiva medel för att bekämpa de totalitära strömningarna. Föredömen finns bland annat i Tyskland, skriver Anita Ullmann.

Till skillnad från i Tyskland är det enkelt att leva ut sitt liv som nazist i Sverige. Det vi gör i Sverige påverkar tyvärr också kontinentala nazister och fascister. Svenskbaserade företag sprider propagandamaterial. Tyska högerextremister ordnar sommarläger för ungdomar i Sverige. Vår överseende inställning gör att vår yttrandefrihet missbrukas på internationell nivå. Brister i svensk lagstiftning hämmar då utvecklingen av lagstiftning i andra länder.

Upprördheten kring nazisternas agerande är förståelig. Kritiken mot polisen är befogad. I Göteborg var det i fjor möjligt att NMR genomförde en demonstration trots brist på tillstånd. Än värre är händelserna och aggressionen som i dagarna kunde ses i Almedalen. Den intressanta frågan i det sammanhanget är varför detta ens är möjligt i en rättsstat som Sverige medan det är förbjudet i Tyskland.

I efterkrigstyskland försökte man bearbeta nazitidens händelser och framför allt säkerställa att de aldrig någonsin skulle kunna upprepas. Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, NSDAP, kunde på grund av den rådande kritiska situationen i landet ta makten med demokratiska medel, inte med våld. De avskaffade därefter det parlamentariska systemet och införde istället en nazistisk diktatur. Förbundsrepubliken som grundades 1949 ansåg sig därför behöva vara en stridbar demokrati med möjligheten att förbjuda partier och organisationer som vill avskaffa den demokratiska grundordningen.

Med detta i åtanke är det inte märkligt att valet av andre vice talmannen i svenska riksdagen väckte starka känslor. Det är i högsta grad befogat att noga granska svenska organisationer och partier och att reagera i tid innan vår demokrati äventyras.

Vad gäller t.ex. Sverigedemokraterna är bärande delar av deras program, bl.a. deras ”kultursyn”, hämtade från eller inspirerade av den italienska fascistiska kulturen som syftade till upphöjande av ungdomen, nationell rening och återfödelse lett av ett auktoritärt, karismatiskt och ofta personligt ledarskap. Fascismen motsätter sig alla ”sektionsbaserade” intressen till förmån för samhället som en organisk helhet och motsätter sig därför oberoende fackföreningar, strejker, lockouter, frihandel och fri företagsamhet och inte minst demokratiska institutioner.

Mot denna bakgrund blir det tydligt att ett av de viktigaste ärendena under valet 2014 var försvaret av demokratin. Fallet är detsamma under pågående valrörelse vilket blev oroväckande tydligt genom Alliansens utspel vad gäller riksdagens talman och utskottsordförande.

Det tycks vara allmänt vedertaget att kampen står mellan höger och vänster, men det är inte hela bilden. Medan Socialdemokratin står för solidaritet, utveckling, mänskliga rättigheter och för demokrati står Sverigedemokraterna genom sin historia, sina grundsatser och sin verksamhet för ungefär samma slags korporativistiska samhällssyn som kännetecknade de italienska fascisterna. Den stora politiska kampen står således mellan bevarandet av vår demokrati och korporativism i Sverigedemokraternas tappning. Genom denna definition blir det lättare att förstå och förutse motståndarens manövrer, som kompletteras av sympatiserande organisationer som Nordiska motståndsrörelsen, NMR, och bemöta dem innan de har hunnit få betydelse.

I såväl Sverige som i Tyskland är föreningsfriheten inskriven i grundlagen. Den garanterar individers rätt att samlas och organisera sig. Den stora skillnaden är att det inte finns en föreningslag i Sverige. Här är det god föreningssed som gäller; något som kallas för hörnstenen i den svenska föreningsfriheten. Frågan är dock om inte hörnstenen har blivit en stötesten och om rätten till yttrandefrihet inte en dag kommer att bära skulden för att den avskaffas av dem som idag missbrukar och tänjer den till yttersta gränsen.

Att förbjuda högerextrema organisationer som i Tyskland är ingen enkel process. Den används inte lättvindigt. Ändå är antalet genomförda förbud sedan 1949 16 på nationell nivå och 73 på regional nivå. För att bli förbjuden måste en organisation utföra straffbara handlingar, motsätta sig grundlagen eller strida mot principen om förståelse mellan folken (Völkerrecht).

Partiförbud anses ha en större dignitet än organisationsförbud och kan endast utfärdas av författningsdomstolen. Enbart förbundsdagen, förbundsrådet eller regeringen äger rätt att yrka på ett partiförbud. Förbudet får endast utfärdas om den fria demokratiska grundordningen är hotad av partiet. Hittills har ett högerextremt parti, SRP, förbjudits. Frågan har väckts vid fler tillfällen, bland annat vad gäller NPD, dock utan resultat. Däremot förbjöds 1956 kommunistpartiet KPD.

Om vi återvänder till Sverige kan vi konstatera att här varken finns föreningslag eller författningsdomstol. Vi står handfallna inför hot från organisationer som NMR. Vi har också fått uppleva hur många av våra förtroendevalda utsatts för outhärdliga påfrestningar. Frågan är hur vi skall bemöta det.
Tyskland kan i många stycken vara föredöme genom sin utvecklade lagstiftning. För Sveriges del ser jag två vägar som inte utesluter varandra.

1) Den mellanfolkliga vägen: Sverige lever upp till FN:s kärnkonvention om avskaffande av rasdiskriminering vilket innebär att rasistiska organisationer bör olagligförklaras. Sverige arbetar vidare för att få till stånd en uppdaterad FN-resolution mot glorifiering av nazism och fascism.

2) Den civilrättsliga vägen: Fascister och nazister kännetecknas bl.a. av att man arbetar med hot, skrämsel, förföljelser, stalking, förstörelse av egendom osv. gentemot meningsmotståndare. De rättsvårdande åtgärder vi redan äger mot sådant är i de flesta fall tillräckliga men medger idag inte tillräcklig koppling till arbetet mot nazism och fascism. Detta måste rättas till, och det skulle inte strida mot vare sig regeringsform eller grundlag. Lägg märke till att uttalade hot, kränkningar och liknande aktiviteter INTE omfattas av yttrandefrihetslagen.

Regeringens proposition om ett straffrättsligt skydd för den personliga integriteten innehåller viktiga förslag inom yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde, om än fokus ligger på näthat och inte på antidemokratiska hot. Mera behövs.

För demokratins skull: det ska inte vara enkelt att leva ut sitt liv som nazist eller fascist i Sverige. Samhällets rättsvårdande myndigheter måste ges effektiva medel för att bekämpa de totalitära strömningarna. Föredömen finns. Vi skall använda dessa.

Anita Ullmann