Sveriges förbundskapten i herrfotboll Janne Andersson har, jag tror det var i en intervju med sportjournalisten Erik Niva, beskrivit relationen mellan grupp och individ med hjälp av salt och peppar. Saltet står för dem som står upp för det gemensamma. De som strävar efter att vara schysta, upprätthålla goda värderingar och sträva efter att laget – inte bara jaget – blir bättre. Pepparn står för dem som hela tiden sätter sig själva först, som har som främsta mål att gynna sina egna intressen och skaffa sig själv fördelar, även om det sker på lagets bekostnad.

Jag kommer att tänka på Janne Anderssons resonemang, när jag ser diskussionen om allt hat och de hot som drabbat Jimmy Durmas efter Sveriges förlust mot Tyskland i herrfotbolls-VM. Samma typ av hat och hot som jag ägnar en avsevärd del av min tid att tala om, fast då i sammanhang där politiskt förtroendevalda är måltavlor. Den här artikeln handlar om att vi alla kan göra något för att stå upp mot hat och hot – oavsett om det är fotbollsspelare, förtroendevalda eller mer för allmänheten anonyma människor som drabbas.

Få människor är alltid salt eller alltid peppar. Det är inte heller bara våra egna handlingar som spelar roll, utan även det sammanhang – den gruppen – vi befinner oss i. Spelarna är beroende av lagandan, och lagandan av hur varje spelare är.

I en grupp präglad av peppar finns så gott som alltid människor som spelar med eller håller tyst, men som egentligen önskar att pepparn blev salt. Dessa människor behöver göra något, de är i själva verket nyckelspelarna för ett bättre lag. Bland dessa människor kan även vi själva befinna oss.

Om vi befinner oss där, bör vi för det första inte misströsta eller – i värsta fall – gnälla över att lagandan är peppar. Vi måste sluta vänta på att andra ska ändra på sig innan vi själva gör något. För att om alla sitter och väntar på att ”någon annan” ska ta första steget, vem ska då börja?

För det andra behöver vi bestämma oss för om vi ska lämna eller stanna kvar. Om vi för egen del försöker vara salt men alla andra fortsätter att vara peppar, ja då är det kanske dags att gå? Men, om vi själv försöker vara salt och upptäcker att det finns andra som faktiskt lyssnar, och som också strävar efter att också bli till salt. Ja, då ska vi kanske hålla ut och stanna kvar? Steg för steg kan något förändras till det bättre.

I de flesta sammanhang, tror jag, valet i första hand bör bli att försöka stanna och vara salt. Själva försöka vara schysta, ta vår del av ansvaret, stå upp för varandra, för laget, och bidra till att lagandan förändras så den präglas av salt istället för peppar.

För min del innebär detta rent konkret att stå upp för det demokratiska samhället Ett samhälle där vi har rätt till våra åsikter. Skyldighet att lösa konflikter utan att använda hat, hot och våld. Möjlighet att vara med och påverka genom att själva engagera oss. Det är inte alltid lätt, men det är ingen ursäkt för att avstå att försöka. Att tvingas underkasta sig en diktators tvång, är inte ett dugg lättare.

Vi har – var och en – ansvar för vad vi själva gör. Vill vi ha ett samhälle präglat av salt, måste vi börja hos den som vi enklast kan påverka – oss själva. Dessutom vara försiktiga med att generalisera och påstå att ett lags alla medlemmar utan undantag är det ena eller det andra. Att det alltid finns ett ”gott Vi” och ett ”ont Dom”. Det är sannolikt aldrig sant. Hur mycket peppar vi i första ögonkastet ser hos ”de andra”, kan vi räkna med att där också finns salt – människor som tror på ett samhälle präglat av gemenskap. Därför finns det också alltid möjligheter att vi tillsammans kan bli starkare än vi blir när vi tänker på ”bara jag” eller ”vi och dom”.

Agneta Blom