Sommaren 2014 var jag fortfarande riksdagsledamot. Under Almedalsveckan i Visby hade Tidningsutgivarna(TU) arrangerat ett möte för att diskutera krisen för tidningarna och vad som kunde göras.

Bakgrunden var naturligtvis den pågående revolutionen i medielandskapet, den största sedan Johannes Gutenberg uppfann tryckpressen på 1400-talet. Nätet och ”sociala medier” höll på att ta över. Tidningarna och den grävande och granskande journalistiken kämpade för sina liv.

På den vägen är det. Ett antal jätteföretag med säte på USA:s västkust – Amazon, Google, Facebook, Microsoft och Apple – äger och kontrollerar webben. De lägger beslag på alltmer av annonspengarna och smiter från att betala skatt där de genererar sina vinster. Varje aktivitet vi tar oss för i sociala medier och på nätet förvandlas till affärer. Nätjättarnas uppdrag är inte demokratiska samtal, kvalitetsjournalistik och faktakoll. Det är vinst.

Vad hade då TU för budskap i Almedalen för fyra år sedan? Jo, de ville ha sänkta skatter, bland annat på digitala publikationer, vilket i och för sig inte är ett orimligt krav. Men det dominerande intrycket av mötet var att gammelmedias ägare saknade sjukdomsinsikt eller kanske snarare insikt om hur den väldiga utmaningen skulle kunna mötas. Kunde den kanske mötas med en skattesänkning? Finns det något problem som högern och svenskt näringsliv inte vill fixa med en sänkt skatt?

En annan ”lösning” som den av borgerliga och kapitalistiska medieföretag dominerade svenska mediebranschen torgfört ihärdigt är att det är public service som måste hutas åt och begränsas. Det stora hotet kommer från konkurrensen från public service. Public service kan inte tillåtas publicera nyheter på nätet. Public service radio och tv måste bli smalare och hålla sig till ”kärnan i public service-uppdraget” och till sina egna ”plattformar”, d v s producera enbart ljud och bild, inte text.

Igår presenterades så den nya parlamentariska public service-utredningen. Jag har ännu inte läst den, så mina reflektioner bygger på de pressmeddelanden jag tagit del av. Men vad dessa förmedlar är för det första just detta att SVT och Sveriges radio skall hålla sig striktare till sitt kärnuppdrag, det vill säga att producera bild och ljud. Och för det andra att man ska ta ett större ansvar för den lokala nyhetsbevakningen. Det senare är ett bra förslag, helt enkelt därför att tidningar och andra privata medier, låt vara tvingade av en ekonomisk verklighet, abdikerar från mindre orter och bevakningsområden där det inte går att tjäna några pengar.

Den första idén, att public service ska hålla sig till sitt kärnuppdrag och sina egna plattformar, är däremot feltänkt. Uppdraget kan inte definieras som att producera bild och ljud inom ett avsmalnande fält, där vinstdrivande medieägare som Bonnier och Schibsted inte ser möjlighet att tjäna pengar. Uppdraget är att producera och garantera allmännyttig, mångsidig, ”oberoende” journalistik – nyheter, debatt, kultur och underhållning av hög kvalitet. Det breda uppdraget är desto viktigare i en tid då mångfalden snabbt urholkas, kommersen alltmer tar över och troll och trollfabriker (de är alls inte bara om ens i huvudsak ryska) sprider lögner snabbare än någonsin tidigare.

Självklart ska också public service, när de fullgör det demokratiska uppdraget, ha möjlighet som alla andra medieaktörer att integrera olika plattformar och använda sig av alla tekniska möjligheter, såväl bild, ljud som text.

Public service är viktigare än någonsin: Dess uppdrag ska inte snävas in utan vidgas.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

PS! Jag hörde för övrigt SR-chefen Cilla Benkö tala om SR:s ”affärsidé” i ett nyhetsinslag häromdan. Har hon inte förstått vad hon och SR sysslar med? Var det kanske en felsägning? DS!