Italien har fått en regering, men det kan för detta Italien, ett av EU:s sex grundarländer, rent av vara en tidsfråga innan man nödgas lämna euron, skriver Robert Björkenwall.
Precis hemkommen från ett antal fina dagar i italienska kulturstäder som Venedig, med 30 milj turister årligen, Vicenza, Ravenna och Bologna. En resa som samtidigt blir ännu en upplevelse i de politiska krisernas Italien.
I värsta fall kan den nu pågående ekonomisk-politiska krisen leda till att Italien lämnar euron som varit landets valuta i snart 20 år. Fortfarande tio år efter den globala finanskrisen 2008 producerar Italien mindre per år än man gjorde före krisen, medan svensk ekonomi vuxit med cirka 20 procent. Och med så låg tillväxt är det svårt att genomföra reformer eller få utrymme för offentliga investeringar i infrastruktur, utbildning m m. Frustrationen märks bland folk och när de går till valurnorna.
Populistpartier som Femstjärnerörelsen, M5S, och starkt främlingsfientliga Lega växer, medan gamla, etablerade partier som socialdemokratiska Partito Democratico, PD (halverat antal parlamentsledamöter i senaste valet), och andra tappar i stöd.
Inför hotet om ännu ett nyval i höst blev det trots allt ändå en av juristprofessor Conte ledd M5S-Lega-regering, men utan den omstridde Savona som finansminister. Alternativet till en M5S-Lega-regering – som nu kom till trots allt- hade varit ett nyval i oktober. Alternativet till en M5S-Lega-regering – som nu kom till trots allt- hade varit ett nyval i oktober.
Femstjärnerörelsen M5S under unge Luigi di Maios ledning (han saknar egen yrkeserfarenhet) har ett mycket starkt stöd i södra Italien och är EU-och eurokritiskt och ett uttalat populist- och antietablissemangsparti med en del likheter med Podemos i Spanien. Dock ej främlingsfientligt som det Matteo Salvi-ledda populistpartiet Lega med väljarbas i norra Italien. Di Maios M5S är för en garanterad medborgarlön på 780 euro/mån för alla – det går hem i fattiga södra Italien – och kostar 17 miljarder euro (180 mrd kr) att genomföra.
Lega vill ha en platt skatt på 15 procent för alla, vilket innebär ett skattebortfall årligen på 50 miljarder euro (=525 mrd kr). Lägg så till detta att de två populistpartierna har förslag om att ta tillbaka en tidigare genomförd höjning av pensionsåldern (från Montis premiärministertid) som kostar 8 miljarder euro. Vidare så vill man skrota en beslutad momshöjning, vilket innebär ett skattebortfall på 12,5 miljarder euro.
Sammantaget innebär M5S (Femstjärnerörelsen) och Legas vallöften kostnader på 110 – 120 miljarder euro; motsvarar 6-7 procent av Italiens BNP. Populära vallöften hos deras väljare men för ett Italien – tredje största ekonomin i eurozonen med över 10 procents arbetslöshet och lägsta ekonomiska tillväxten i hela eurozonen – innebär ett förverkligande av dessa löften stora hål i statskassan för ett Italien som i nuläget har en statsskuld på 130 procent av BNP (Sverige har snart bara 30 procent) och det är den tredje största bland världens största ekonomier.
Ett med andra ord tufft läge att regera i. Men å andra sidan skulle inte heller ett just nu krisande men folkligt, idémässigt vitaliserat och i kommande val växande vänsteralternativ (PD eller annat) ha så stora möjligheter att på kort sikt minska den rekordhöga arbetslösheten och få fart på den rekordlåga ekonomiska tillväxten. I vart fall inte så länge som nästan allt fokus ligger på att följa EU:s teknokratiskt snäva och hårt åtstramande finanspolitiska ramverk. Ett tyskinspirerat ordoliberalt, åtstramande finanspolitiskt ramverk med nära nog totalt fokus på snäva marknadslösningar och nära nog inga sociala hänsynstaganden eller offentliga investeringar. Och då blir det på kort sikt också mycket svårt att få igång den inhemska efterfrågan och aktiviteten i den italienska ekonomin.
Att enbart förlita sig på en exportledd tillväxt ter sig svår med tanke på den svaga konkurrenskraften och låga produktiviteten i stora delar av det italienska näringslivet. Oavsett hur väl eller illa Italiens kommande, nya regering i närtid förmår hantera landets situation så finns många problem runt hörnet. För Italien – ett av EUs sex grundarländer – kan det, rent av, vara en tidsfråga innan man – nödgas lämna euron.
Robert Björkenwall