Efter det att kampen om den allmänna rösträtten väl var vunnen har välfärdsstaten varit Socialdemokraternas stora projekt.
Vad är då de bärande delarna i välfärdsstaten?
En viktig del är relativt höga lägstalöner. I en välfärdsstat kan det inte finnas arbetande fattiga. Även de anställda i serviceyrken som inte kräver längre utbildning skall ha ett gott liv. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker att dagens lägsta löner i LO-förbunden är optimala. Samtliga gör ett gott arbete och är värda en högre lön än vad de har nu.
Det måste finnas starka fackföreningar och starka kollektivavtal som sätter ett golv för löner och andra arbetsvillkor. I en välfärdsstat arbetar vi inte under kollektivavtalets nivåer. Det finns helt inte plats för lönedumpning.
Vi måste ha full sysselsättning. En hög arbetslöshet förhindrar folk från att genom arbeta försörja sig själva, bidra till den gemensamma välfärden och är samtidigt en grogrund för svartjobb och lönedumpning.
Svartjobb och skattefusk får inte förekomma. Dels underminerar svartjobben kollektivavtalens lönenivåer, dels bidrar det svarta arbetet inte till välfärden. Den svarta sektorn skapar inga samhällsvärden, utan är en kriminell verksamhet.
De företag som genom att helt eller delvis nyttja svart arbetskraft tar kontrakt från lagliga företag och vänjer samhället vid lägre kostnadsnivåer som på sikt undergräver välfärdsstatens bärande princip om relativt höga lägstalöner.
En annan bärande del i välfärdsstaten är det vi vanligtvis kallar skattefinansierad välfärd. Vi talar om sjukvård, skolor, pensioner och bostäder. För att finansiera en god välfärd krävs dels en bred skattebas och relativt höga skatter där samtliga arbetande och samtliga företag genom skatter och socialförsäkringar finansierar välfärden. Förutom finansieringen måste det också finnas resurser i form av lärare, poliser, socialsekreterare, sjukvårdspersonal.
Eftersom det tar lång tid att bygga bostäder och att utbilda den personal välfärden kräver måste det även finnas en balans mellan utbudet av välfärdsresurser och efterfrågan på desamma. Det måste också finnas en balans på arbetsmarknaden. Det går inte att upprätthålla våra höga lägstalöner om utbudet av arbetskraft inom vissa delar av arbetsmarknaden vida överstiger efterfrågan.
Om det är så att välfärdsstaten är det främsta projektet får det konsekvenser för migrationspolitiken.
Arbetskraftsinvandring skall enbart ske i de sektorer där det är brist på arbetskraft. En oreglerad arbetskraftsinvandring i låglöneyrken skapar ett utbud av arbetskraft som vida överstiger efterfrågan och kommer med det att skapa en press på LO:s lägstalöner.
De som söker asyl och får avslag skall naturligtvis lämna landet. Det skall inte vara ett val att gå under jorden och leva som så kallad ”papperslös”. Ett stort antal papperslösa som inte har några andra alternativ till försörjning än lågbetalda svartjobb göder en svart sektor som underminerar kollektivavtalens nivåer och välfärdens finansiering.
Det finns förmodligen de som kommer att hävda att ett svartjobb i Sverige för många individer är ett bättre liv än de kommer att få i sina hemländer. Det är mycket möjligt att det är så och häri ligger målkonflikten.
För renodlade marknadsliberaler som Annie Lööf är välfärdsstaten något obehagligt. Marknadsliberalerna har inga problem med ett samhälle där folk arbetar för löner som understiger dagens socialbidragsnivåer. De har inga problem med trångboddhet och de skulle inget högre önska än att de LO-förbund som organiserar anställda i serviceyrken skulle kollapsa.
Det är viktigt att inse att de inte har de åsikterna därför att de är illasinnade utan för att de på fullt allvar anser att det är det bästa sättet att organisera samhället. Men välfärdsstaten är inte deras projekt. Däremot kan de gilla välgörenhet. Välbeställda personer som genom soppkök och insamlingar hjälper fattiga människor som i sin tur förväntas känna tacksamhet.
Eftersom välfärdsstatens resurser tar tid att bygga upp måste asylmottagandet vara anpassat till samhällets långsiktiga resurser. Om asylmottagandet under perioden 2016-2018 hade varit kvar på samma nivåer som 2015 hade välfärdsstaten riskerat att kollapsa. Inte på grund av brist på pengar utan brist på bostäder och personal i välfärden.
Socialdemokrater och andra personer som definierar sig vänster på den politiska skalan måste bestämma sig för om välfärdsstaten är det främsta projektet. De måste inse att Annie Lööfs migrationspolitik inte går att kombinera med en generell välfärdsstat.
Vill de ha Annie Lööfs migrationspolitisk måste de även acceptera hennas nyliberala samhälle, med låga löner, svaga fackföreningar och enorma klyftor mellan fattig och rik.
För mig som socialdemokrat är den generella välfärden det stora projektet. Det innebär att skatter, arbetsmarknad, löner, bostadspolitik, sjukvård, utbildning och migrationspolitisk anpassas utifrån det perspektivet.
Det är utifrån det perspektivet omläggningen av migrationspolitiken måste ses. Det handlar egentligen inte om migration, utan om att värna det samhällssystem vi kallar välfärdsstaten.
Rekommenderad läsning
Anne-Marie Lindgren: Det är möjligheten till integration som är grundfrågan
Marika Lindgren Åsbrink: Om asylpolitiken och hjärtat i socialdemokratin
Efter Arbetet 