Alla, inte minst i Sverige, har vid det här laget förstått att det är något fundamentalt fel med Donald Trump. Man kan ju inte direkt påstå att han är oskyldig till att ständigt vara i fokus.

Men hur ser slutet ut för Trump? Det har varit populärt att spekulera i frågan både i svenska tidningar och på Facebook under lång tid nu. I senaste numret av Salon har Lucian K. Truscott IV en genomgång av fyra olika vägar till slutet på Trumps tid som president.

I det första scenariot kommer Robert Mueller i den pågående utredningen fram till att Trump har begått brott som ”förhindrande av rättvisan” eller ”konspiration tillsammans med ryssarna” för att stjäla valet till president. Mueller kan åtala Trump inför Högsta Domstolen. Det är oklart om Högsta Domstolen skulle behandla frågan och det är oklart om en sittande president kan dömas. Kanske måste bevisen sparas till en rättegång efter att Trump inte längre är president. Kanske kan Trump förhandla med sin efterträdare som president och benådas för alla begångna brott på samma sätt som Nixon gjorde med sin efterträdare Ford.

I det andra scenariot finner Mueller att Trump är skyldig till brott, men han överlämnar bevisen till Kongressen. Representanthuset skulle då få avgöra om Trump ska ställas inför riksrätt (impeachment). Utgången där kan bero på valen i höst. Men frågan avgörs sedan i senaten och där är Trumps chanser att vinna större. Teoretiskt skulle Trump kunna ställa upp för omval 2020.

I det tredje scenariot kommer Mueller fram till att medarbetare i Trumps närhet som Michael Cohen, Jared Kushner, Donald Trump Jr, Sean Spicer, Steve Bannon, Reince Priebus, Rob Porter, Hope Higgs eller någon annan har begått brott och kan åtalas. President Trump kan då på förhand benåda dem på samma sätt som George H.W. Bush benådade sin utrikesminister Caspar Weinberger för brott begångna i samband med Iran-Contras-skandalen. Men även om någon av dessa personer benådas av Trump kan de ändå komma att vittna mot honom, så faran för Trump är ändå inte riktigt över här.

Slutligen kan Trump själv komma fram till att hans situation är ohållbar. Det viktigaste för honom är att kunna fortsätta med sin affärsverksamhet och sin livsstil även efter presidentskapet. Därför försöker han förhandla fram åtalseftergifter eller benådning mot att han frivilligt avgår.

Även om Trump sparkar Mueller finns bevisen mot honom och hans medarbetare kvar och de försvinner inte. Trumps försök att utmana FBI kommer inte att lyckas. Han kan inte kontrollera säkerhetsapparaten eller domare och domstolar för vilka han ofta uttryckt förakt.

Så här långt har jag följt Truscotts resonemang, som har den konventionella visdomens prägel.

Sambandet mellan Trumps valkampanj och Ryssland har varit ett dominerande tema i både USA och Sverige ända sedan valet. Kanske fick Muellers utredning ytterligare stöd  den 20 april, när det demokratiska partiet inlämnade en stämningsansökan till en federal domstol på Manhattan, i vilken man hävdade att partiet var offer för en konspiration mellan ryska tjänstemän i regeringen och säkerhetsapparaten, Trumps kampanj och WikiLeaks med avsikten att skada Hillary Clintons valkampanj. I den 66 sidor långa inlagan anklagas republikaner och ryssar för ”en akt av tidigare ofattbart förräderi”.

Samtidigt pågår en annan process som startade onsdagen den 18 april när 11 republikanska kongressmän lämnade in en skrivelse ställd till justitieminister Jeff Sessions, chefen för FBI Christopher Wray och åklagaren för District of Utah, John Huber som utsetts att bistå Michael Horowitz´utredning inom Justitiedepartementet.

I skrivelsen motiveras ingående varför förre chefen för FBI, James Comey, förre utrikesministern Hillary Clinton, förre justitieministern Loretta Lynch, förre tillförordnade chefen för FBI Andrew McCabe samt tjänstemännen i FBI Peter Strzok och Lisa Page bör utredas och ställas inför rätta för begågna brott. Slutligen bör ytterligare personer inom justitiedepartementet och FBI som arbetat med att ta fram rapporten om Trump, sammanställd av den förre brittiske spionen Steele, utredas och ställas inför rätta.

Vad gäller James Comey har han försvarat sina beslut gällande Hillary Clintons e-mail i en nyutkommen bok A Higher Loyalty: Truth, Lies and Leadership. Comey skriver, vilket är lätta att glömma i dag, att han och alla andra i hans omgivning var övertygade om att Hillary Clinton skulle bli den nya presidenten. Hans beslut om undersökningen av Clintons e-mail motiverar han med att om han hade dolt att han beslutat fortsätta utredningen hade hon kunnat betraktas som en illegitim president. Om han och andra trott att Trump hade en chans att bli vald hade han handlat annorlunda.

Här har vi också anledningen till att alla de brott mot konstitutionen som de elva republikanerna argumenterar för i sin skrivelse kunde begås av Comey, McCabe, Strozok, Page och andra. Alla som bröt mot lagen gjorde det för att de trodde att Hillary Clinton skulle vinna valet. I så fall var de säkra.

Hur kommer det att gå? Vad vi bevittnar är en maktkamp inom den amerikanska staten. Svenska medier stöder i regel argument som Truscott eller ledningen för det demokratiska partiet för fram. Men utgången är inte på något sätt given.

När Peter Wolodarski skriver om Comeys bok i DN den 21 april menar han att den ger ”en unik inblick i det som Trumps hejaklack nedlåtande kallat för den ‘djupa staten’. Men fram träder inte något som USA har anledning att skämmas för. Tvärtom.”

Begreppet den ”djupa staten” är länkat till en artikel av Sean Hannity på Fox News från mars 2017.

Wolodarski menar att Comey talar för något som USA har anledning att vara stolt över.  Comey är ”den typ av benhård väktare av rättsstaten – ibland övernitisk – som varje demokrati behöver”. Många konservativa i USA som stöder Trump använder uttrycket den djupa staten i en begränsad mening till att omfatta de byråkrater inom administrationen som vill ha bort Trump. De förknippas ofta med överlevande demokrater från Obamas tid.

I Wolodarskis värld ser vi att de som värnar rättsstaten och demokratin i USA hotas av konservativa som Trump och andra, som använder begreppet den djupa staten om de övervintrande demokrater i olika regeringsorgan som försöker obstruera vad Trump och hans anhängare betraktar som folkets vilja uttryckt i ett fritt val.

Men nu är vi tillbaka till Muellers utredning om den ryska inblandningen i valet, till det demokratiska partiets stämningsansökan mot Trumpkampanjen och till de republikanska kongressmännens skrivelse ställd till Justitiedepartementet och till chefen för FBI.

Då är det lättare att se det hela som en maktkamp inom staten. Wolodarskis perspektiv är dock begränsat. Den djupa staten är något helt annat än vad han och Sean Hannity låtsas tro.

Lars Borghem