Stärk totalförsvaret och försvarsviljan

Infrastrukturen måste skyddas. Bilden : Akkats vattenkraftverk vid Lule älv. Foto: Vattenfall

De för försvaret av Sverige ansvariga borde satsa på att som en del av det nya totalförsvaret utveckla och förstärka den samlade försvarsviljan, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson.

Ett försvar är aldrig starkare än folkets samlade vilja att försvara landet. Att redan nu satsa på en bred utbildning med målet att stärka medborgarnas medvetenhet och vilja att i fall av ett anfall mot Sverige göra civilt motstånd skulle påtagligt stärka den svenska försvarsförmågan. För en fiende, som vet att den befolkning de möter är beredd och skolad att göra motstånd genom sabotage, gerillaverksamhet och inövad vägran och ovilja att samarbeta, kan känna att priset för att vilja anfalla blir för högt.

De satsningar som nu görs på att bygga upp det militära försvaret är givetvis både välkomna och nödvändiga. Inte minst de ryska satsningarna på upprustning av såväl konventionella styrkor som av kärnvapen i kombination med det allt större strategiska intresset för kontroll över nordkalotten och den förhöjda militära aktiviteten på Östersjön har ökat osäkerheten i vårt närområde. Och även om risken för ett angrepp mot Sverige fortfarande är osannolikt kan det inte längre uteslutas.

Problemet med återuppbyggandet av såväl det militära försvaret som civilförsvaret är att det tar lång tid innan de nya styrkorna är på plats. Till skillnad från Finland som har ett antal snabbt mobiliserbara brigader och sammanlagt 350 000 man att sätta in som försvar, har Sverige förutom några tusen man inom marinen och flygvapnet än så länge bara omkring 15 000 soldater och befäl i armén.

Från de nitton brigader och möjligheten att mobilisera 530 000 man, som Sverige hade innan nedrustningen tog vid 1996, är målet nu att till 2020 ha fått fram två fullt stridsdugliga brigader. Även om kvalitén på de förband som nu utbildas är hög är antalet för lågt för att uthålligt stå emot en stark angripare. Det kommer att behövas minst tio till femton år av stora och väl genomtänkta satsningar för att få tillbaks den en gång starka svenska militära försvarsförmågan.

Till det positiva i den förändrade svenska försvarspolitiken hör att försvaret åter fått till sin viktigaste uppgift att värna Sverige. Idén om ett insatsförsvar med förmåga att snabbt kunna bli skickad till olika konflikter runt om i världen har lagts åt sidan och ersatts av tanken på ett territoriellt försvar. Viljan att göra internationella insatser har tonats ner och uppgiften att försvara Sverige förtydligats.

Parallellt med satsningarna på det militära försvaret och civilförsvaret har försvarsminister Peter Hultqvist klokt lyft fram att även de för försvaret och försörjningen av landet viktiga delarna av svensk industri och infrastruktur måste föras in som bitar av totalförsvaret. Landet måste kunna fortsätta att fungera även i krig och måste därför förhindra att funktioner som el, vatten och kommunikationer slås ut och ha alternativa planer för hur de ska kunna fungera om de saboteras.

Samtidigt som det är viktigt att ha planer för hur samhället ska kunna fortsätta fungera i krig är det angeläget att med alla medel kunna förhindra en eventuell ockupationsmakt från att dra nytta av landets resurser. Med en befolkning som redan under fredstid blivit medvetet om riskerna med krig och gemensamt format en stark vilja att med civilmotståndets alla medel försvara Sverige, kan det bli mer eller mindre omöjligt för en ockupationsmakt att ta över landet.

De för försvaret av Sverige ansvariga borde satsa på att som en del av det nya totalförsvaret utveckla och förstärka den samlade försvarsviljan. En både viktig och kostnadseffektiv satsning. Det skulle kunna ske genom att i samverkan med föreningsliv och andra aktörer i landet satsa på information om civilt motstånd och på att öka medvetenheten om hur man som enskild medborgare kan göra motstånd mot en ockupationsmakt.

Robert Björkenwall, frilansjournalist och utredare med erfarenhet från bland annat riksdag och regeringskansli

Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker