Det anmärkningsvärda är att samtidigt som man betonar vikten av att agera kraftfullt för att försöka stoppa eller åtminstone begränsa klimatförändringarna, är man fortfarande ganska ointresserad av vilken roll kvinnor har i beslutsfattandet, skriver Mariam Ismail Daoud.

Sverige ligger i framkant när det gäller att koppla jämställdhet till utrikes- och klimatpolitiken, men trots detta kvarstår mycket arbete när det kommer till den kvinnliga representationen i politiken och beslutsfattande sammanhang.

Idag kan vi se tydligare hur klimatförändringarna får förödande konsekvenser världen över men även i Sverige. Särskilt hårt drabbas de som redan lever i fattigdom och utsatthet och kvinnor är överrepresenterade bland världens fattiga och drabbas därför hårdare av klimatförändringar såväl i världen som i Sverige.

Det anmärkningsvärda är att samtidigt som man betonar vikten av att agera kraftfullt för att försöka stoppa eller åtminstone begränsa klimatförändringarna, är man fortfarande ganska ointresserad av vilken roll kvinnor har i beslutsfattandet.

Att klimatfrågan är en klass- och rättvisefråga är inget nytt, vi vet att de som förstör jorden minst också är de med minst resurser och de som har minst att säga till om. Men de drabbas först och mest.  Klimatfrågan har i hög grad med jämställdhet att göra. Samtidigt som klimatförändringarna ökar, bidrar den även till  den ökade klyftan mellan män och kvinnor.

Avseende beteendemönster är  kvinnors och mäns beteenden olika och de leder till olika ekologiska fotavtryck. Män gör större ekologiskt fotavtryck än kvinnor, oavsett deras bakgrund och plats i världen, och män står för den största klimatpåverkan. Medan kvinnor är de som gör minst klimatpåverkan, drabbas de värst. Kvinnorna är dock inte enbart utsatta, de är också en del av lösningen på problemet klimathotet.

Faktum är att kvinnor har värdefulla erfarenheter, kunskaper som kommer att bli en ovärderlig tillgång i anpassningen till klimatförändringarna. Klimatfrågan handlar mycket om riskhantering. Kvinnor är mer benägna än män att se framtida risker och minimera dem. Kvinnors livsstil avseende konsumtionsmönster, energiförbrukning  och attityder är ytterligare exempel. Kvinnor reser mer kollektivt. Kvinnor är mera benägna till förändringar och till att ändra  beteende än att finna tekniska lösningar. Kvinnor är de som oftast ansvarar för hem och barnomsorg och därmed ser till att använda resurserna på ett mera hållbart sätt.

Att kvinnor inte är tillräckligt representerade i beslutssammanhangen är enligt min mening allvarligt och i sig ett stort klimathot.  Som ett föregångsland både vad gäller jämställdhet och klimat kan vi inte vända bort blicken. Där beslut idag fattas inom klimatpolitiken – exempelvis inom energiområdet, samhällsplaneringen och hälso- och sjukvårdsområdet  – råder det en påtaglig manlig dominans bland beslutsfattarna. Erfarenheter visar att kvinnors behov och rättigheter nästan alltid blir eftersatta när besluten fattas i mansdominerade församlingar och ojämlikheten ökar.

Därför menar jag att det är hög tid att genusperspektivet och det intersektionella perspektivet stärks i klimatpolitiken, så  att kvinnor med olika bakgrunder är med att och definierar behoven, diskuterar lösningarna och deltar i beslutsprocesserna. Bara så  kan man säkerställa anpassningsåtgärder som inte förstärker ojämlikheter, utan istället bidrar till verkliga förändringar där utsatta gruppers specifika behov och kunskaper omhändertas och jämlika strukturer skapas.

Sist men inte minst vill jag  inte vara med och säga till kommande generation; ”Vi kunde helt enkelt reglera utsläppen”. Det vill inte ni heller, tänker jag?

Mariam Ismail Daoud

.