Den årligen återkommande konferensen Folk och försvar pågår i Sälen. Den inleddes med ett bråk om huruvida ett angrepp på Sverige ”är osannolikt” eller  ”inte kan uteslutas”. Den förstnämnda formuleringen representerar regeringens nuvarande bedömning och den senare har formulerats av Försvarsberedningen.

 

För den stora majoriteten vanliga medborgare, som inte är borgerliga ledamöter i Försvarsberedningen, torde detta tjafs vara svårt att ta på allvar. Om något är osannolikt, så kan det förstås inte uteslutas. Det är inte utan att man kommer att tänka på Tage Danielssons roliga monolog om riskerna för en kärnkraftsolycka. 

Käbblet om dessa formuleringar må rymma subtila avvägningar, men det är knappast ägnat att föra den försvarspolitiska diskussionen framåt eller öka respekten för de närmast inblandade.

 

Begripliga och viktiga försvarspolitiska avväganden står också på dagordningen i Sälen. Om hur säkerhetspolitiken och försvarspolitiken ska bedrivas för att leda till största möjliga säkerhet. En fråga, ständigt återkommande, handlar om huruvida Sverige ska gå med i Nato eller inte.

Och det ska vi absolut inte. Vilket inte främst beror på att den dominerande krigsmakten i Nato, USA, nu leds av en till synes fullständigt omdömeslös person. Men detta faktum stärker inte argumenten för borgerlighetens och medias Nato-hökar.

 

Pierre Schori, tidigare statsråd(S) och FN-ambassadör, ställer i en debattartikel i Aftonbladet de nödvändiga frågorna. Varför denna konfrontationspolitik? Varför inte ha en seriös säkerhetspolitisk dialog med Ryssland, det hade vi ju under det kalla kriget, ”då Sovjetunionen ockuperade halva Europa?”

Och varför inte, frågar Schori, ”återuppta planerna, som inleddes av Finlands president Kekkonen och Olof Palme, på en kärnvapenfri zon i vår del av världen och andra åtgärder för avspänning?”

 

Schori har rätt. Och säkerhetspolitik får inte lämnas att sköta av försvarspolitiker och militärer, de ska bara ha hand om kanonerna, den är en angelägenhet främst för kloka allmänpolitiker och utrikespolitiker och oss alla andra.

Sverige måste stanna utanför Nato och satsa på dialog och avspänning, samtidigt som vi stärker vårt eget försvar, inte minst civilförsvaret och den icke militära beredskapen för att kunna klara av livsmedelsförsörjningen och upprätthålla en fungerande infrastruktur vid internationella störningar och konflikter.

Sverige bör dessutom inte tveka att underteckna FN-resolutionen om ett allmänt kärnvapenförbud!

 

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet