Var rädd om yttrandefriheten också i cyberrymden!

Frankrikes president Emmanuel Macron. Foto: Wikimedia Commons/OFFICIAL LEWEB PHOTOS

Man behöver inte vistas länge på sociala medier för att inse att ”debattnivån” lämnar en hel del att önska. Här härjar nättroll och lögner sprids blixtsnabbt över världen. Kommentarerna på nätet liknar inte sällan värsta sörjan.

Det är visserligen svårt och inte ens önskvärt att lagstifta mot intellektuell sörja. Hur definieras för övrigt en lögn? Är en parodi en lögn? Det fria ordet är svårt att hantera. Och samtidigt är det verkligen angeläget att lagstiftningen hänger med så att de som hatar, förtalar och ljuger på nätet i långt högre grad än idag ställs till svars.

En översyn av lagstiftningen på området pågår bland annat i Sverige. Nyligen presenterades en utredning med olika förslag för att stärka det straffrättsliga skyddet för dem som utsätts för hot och andra kränkningar på nätet. Det handlar bland annat om att kriminalisera spridning av hämndporr, nakenbilder och obduktionsbilder.

Det är vällovliga ambitioner. Nätet behöver saneras och kvalitetssäkras så långt möjligt utan att yttrande- och tryckfriheten lider skada. Men det gäller att se upp så att inte barnet åker ut med badvattnet. 

Debatten om nättroll är också storpolitik och maktpolitik. Och skärpt lagstiftning kan användas i helt andra syften än att förhindra hat och kränkningar mot enskilda medborgare.

Häromdan lovade Frankrikes president Emmanuel Macron nya lagar ”för att skydda demokratin” i samband med valrörelser. Han vill stävja ”propaganda som sprids på tusentals sociala medier-konton” och ”lögner som uppkommit för att smutskasta en ansvarstagande politik, en person, en offentlig person, en journalist”.

Som en yttersta åtgärd ska staten kunna stänga medier, exempelvis dra in sändningstillståndet för tv-kanaler som ”kontrolleras eller påverkas av utländska stater”. Ett skäl för Macrons påbud är att han i presidentvalskampanjen utsattes för nättroll och lögner.

Nu gäller det att se upp. Det har blivit allt vanligare att missnöjda politiker skyller på  på hackers och cyberattacker. Det handlar i vår del av världen nästan alltid om att de onda ryssarna ligger bakom.

I USA pågår alltså utredningar om rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet. Var det inte egentligen ryssarna som tillsatte Trump? Ryssland eller i varje fall Rysslandsbaserade nättroll anses också ha lagt sig i Brexit-omröstningen i Storbritannien och misstänks, här och där och då och då, ha stimulerat självständighetssträvandena i Katalonien.

Självklart har det också varnats för hackerinblandning i det svenska valet i höst. Bland annat i en ledare av den ofta mycket läsvärda Anna Dahlberg i Expressen. ”Låt inte högerpopulismen hacka valet nästa höst” är rubriken på hennes orosmoln.

Och i Iran skyller naturligtvis den medeltida regimen och mullorna där på andra ondskans makter, självklart utländska intressen, när folk protesterar mot förtryck och fattigdom. De gör som i andra totalitära regimer, Kina är en av dem, de tar kontrollen över och begränsar eller stänger sociala medier och kommunikation via nätet. Men sådana idéer skulle vi väl aldrig få i den demokratiska världen?

Problemen med propåer i stil med Macrons är flera. Hur vet vi idag säkert vad som verkligen är falska nyheter? Det som anses vara lögn och propaganda idag kanske om tio år visar sig ha varit alldeles sant? Hur ska källskyddet hanteras?  Macron försäkrar att hans förslag inte hotar pressfriheten, men alla låter sig inte lugnas på den punkten.

Lagstiftning ägnad att sanera sociala medier, stoppa näthat, förtal och kränkningar är angelägna. Men det gäller att se upp nu, så att inte dessa ädla motiv blandas samman med strävanden som handlar om politisk makt och rentav har totalitära drag.

Falska nyheter har spridits långt innan sociala medier fanns, fast förstås inte lika snabbt och effektivt. Desinformation och lögner har sedan länge använts som politiskt vapen. Stormakter och mindre makter har i alla tider  desinformerat och försökt underminera regimer som inte gynnat deras intressen. Det har Sovjetunionen gjort och det gör Ryssland, liksom USA, Storbritannien och Kina. Självklart är deras ”underättelsetjänster”  och propagandamaskiner nu också aktiva på nätet.

Men samtidigt kan den misstanken inte undvikas, att nättrollen alltmer blivit till obotfärdiga politikers förhinder att erkänna egna och inhemska misslyckanden.

I SVT-dokumentären Det hotade Europa, säger Mary Kaldor, författare till bland annat New and old wars, apropå rysk inblandning i olika val; ”Tillskriv inte detta för stor betydelse, det som slutgiltigt ledde till Trump och Brexit var inneboende problem i USA och UK”.

I en artikel i New York Times, Fake News’: Wide Reach but Little Impact, Study Suggests, problematiseras frågan om falska nyheter och deras verkliga inflytande. Studien berättar att de som framför allt läste ”Fake News” online före presidentvalet 2016 var äldre och konservativa väljare, men också de litade mest på gammelmedia eller mainstream media.

Det digitaliserade informationssamhället kanske ändå ska ses främst som en möjlighet, som en i grunden hoppfull och demokratisk revolution. För varför skulle annars totalitära regimer skrämmas av det. Lögner sprids snabbare, men det gör också och framför allt sanningar.

Källkritik och frågor som ”Hur vet du det?”, har blivit viktigare än någonsin. Och lagstiftning för att ställa dem som sprider hat till svars behöver skärpas. Men se upp så att inte sådana angelägna krav blandas med renodlade maktpolitiska motiv för att begränsa yttrandefriheten. Falska nyheter bekämpas bäst med sanna nyheter, med öppenhet och kvalitetssäkrad journalistik, med hjälp av det fria ordet självt.

Det är främst makten som har en benägenhet att kalla lögn för sanning och sanning för lögn.  Och etablerade partier och maktgrupper gör klokast i att i första hand söka förklaringarna till växande missnöje och kritik i den egna maktutövningen, i  egna tillkortakommanden och i samhällsutvecklingen.

Var rädd om yttrande-och tryckfriheten!

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet