Ett litet antal människor i de nio kärnvapenländerna har makt att utplåna stora delar av mänskligheten, utan att de eller de flesta av oss andra förstår vilka risker vi lever under, skriver Lars Borghem i denna text om kärnvapenhotet med anledning av Daniel Ellsbergs bok The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner, som kom i början av december 2017. Ellsberg är också aktuell genom filmen The Post som har premiär i Sverige den 12 januari.

 

Daniel Ellsberg är kanske fortfarande mest känd för att ha kopierat och lämnat över de s.k. ”Pentagon Papers” till flera tidningar 1971. Dokumenten visade hur beslut hade fattats inom amerikanska administrationer från 1945 till 1971 när det gällde de olika Vietnamkrigen. Många av de viktigaste besluten under alla presidenter hade undanhållits kongressen och det amerikanska folket. För detta åtalades Ellsberg för stöld och konspiration enligt Espionage Act från 1917. Han kunde dömts till fängelse i upp till 115 år, om inte åtalet lagts ner efter att det uppdagats att amerikanska myndigheter på ett olagligt sätt hade samlat in bevis mot honom. Protesterna i USA mot Vietnamkriget bildade ram till rättegången och bidrog säkert också till att han blev en fri man.

Steven Spielbergs nya film The Post om hur Pentagonpappren till slut publicerades i New York Times, Washington Post och flera andra tidningar har nyligen visats i USA och har premiär i Sverige den 12.1.2018. Meryl Streep spelar publicisten på Washington Post, Katharine Graham och Tom Hanks gör en av hennes medarbetare Ben Bradlee.

När Washington Post skriver om filmen i december 2017 poängterar man att Daniel Ellsbergs roll i filmen görs av en skådespelare som är van att spela spion, nämligen Matthew Rhys från TV-serien The Americans, om ett ryskt spionpar i USA. Rhys tillbringade en dag tillsammans med Ellsberg inför inspelningen och både han och Ellsberg intervjuades nyligen i Independent.

Men Ellsberg kopierade inte bara Vietnamdokument. Han kopierade också mängder av dokument som handlade om de strategiska besluten när det gällde användandet av de amerikanska kärnvapnen. Tillgång till dokumenten hade Ellsberg fått som anställd inom RAND Corporation och som medarbetare i Pentagon under Robert McNamara. Han har nu skrivit en bok om sina erfarenheter som unikt insatt i riskerna med kärnvapen: The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner (Bloomsbury 2017).

Efter studier på Harvard och Cambridge University tjänstgjorde Ellsberg i marinkåren i tre år från hösten 1953. Han var bland annat plutonchef för ett skyttekompani under Suezkrisen i Medelhavet 1956.

Efter den militära karriären fick Ellsberg jobb inom RAND som då finansierades till största delen av det amerikanska flygvapnet. Ellsberg var särskilt intresserad av hur man fattar beslut under omständigheter av stor osäkerhet. Han började studier i augusti 1957 på Stanford University men ett besök på RAND ledde till en inbjudan att fortsätta studierna där. Det var forskningen som bedrevs inom beslutsteorin på RAND som främst drog honom dit.

Det var vid denna tid som ryssarna skickade upp sin första Sputnik och det ändrade förutsättningarna för krigföringen mellan kontinenterna. Men det var den större satelliten med Laika ombord i november 1957 som visade att Sovjetunionen nu kunde sända raketer med kärnvapen som kunde nå mål i USA inom 30 minuter efter start. Detta satte fart på politikerna i USA som tidigare mest hade litat till sina stora bombplan med kärnvapen ombord. Stora resurser satsades nu, men det dröjde ett år till november 1958 innan USA hade en motsvarande interkontinental raket som fungerade.

På RAND drogs Ellsberg in i forskningen kring de största problem när det gällde beslutsfattande under osäkra förhållanden som mänskligheten ställts inför: utsikterna till ett kärnvapenkrig mellan Sovjetunionen och USA. Ellsberg skulle tillbringa tio år vid RAND fördelat på två perioder med ett mellanspel i Vietnam 1967. Han och hans kollegor skulle efterhand utveckla en känsla av ansvar som kom från uppfattningen att de visste mer om riskerna i samband med krig än generalerna i Pentagon eller SAC (Strategic Air Command), kongressen, allmänheten eller till och med presidenten.

De som arbetade vid RAND tyckte att de arbetade på att rädda världen från en överraskningsattack från Sovjetunionen men också från obeslutsamma byråkrater inom Eisenhoweradministrationen och från sponsorerna inom flygvapnet.

För att kunna avskräcka Sovjet från ett kärnvapenanfall måste USA ha en andraslagsförmåga som dödade minst 20 miljoner sovjetmedborgare eller lika många som dödats under andra världskriget, var tanken.

Som sina kollegor i samma och äldre generationer hade Ellsberg blivit en Cold Warrior, som helt omfattade tankarna i Trumandoktrinen från 1947 som delade in världen i ”fria folk” och ”totalitära regimer”. När han ser tillbaka säger han att det grundläggande var att sätta likhetstecken mellan Hitler och Stalin när det gällde deras totalitära kontroll och hänsynslösa förföljelse av oliktänkande.

Ellsberg har aldrig slutat att avsky tyranniska regimer som de i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina, Nordkorea, Vietnam eller Kuba. Men i efterhand ser han att dessa regimer av makthavarna och medierna i väst tillskrevs en inneboende aptit för aggression och expansion som till och med var större än Hitlers. Detta kunde vara en korrekt beskrivning eller en projektion av de egna expansiva avsikterna men för att bemöta detta upplevda hot behövdes kärnvapen och en ständig beredskap för att kunna slå ut och förinta motståndaren.

Redan medan Eisenhower var president hade Ellsberg haft ett uppdrag att undersöka hur ett amerikanskt beslut om att använda kärnvapen skulle fungerat i verkligheten. Han hade befogenhet att resa runt och besöka olika militärbaser både inom och utom USA och han kunde intervjua vem han ville.

Ellsberg hade upptäckt att Eisenhower hade delegerat rätten att använda kärnvapen till flera av sina generaler. Det fanns flera anledningar till delegeringen men den främsta var att om hela den amerikanska politiska ledningen var utslagen av en rysk kärnvapenattack eller om kommunikationerna mellan Washington och de amerikanska kärnvapnen var avbrutna under en politisk kris, måste andra kunna fatta beslut om användning av kärnvapen.

Ellsberg besökte blanda annat de militärbaser på Okinawa och i Sydkorea som låg närmast Kina och Ryssland, och han fann då att Eisenhowers generaler i sin tur hade delegerat rätten att använda kärnvapen. Dessutom upptäckte han att kommunikationerna mellan Washington och flera av baserna på andra sidan Stilla Havet var avbrutna i stort sett varje dag. Han intervjuade piloter till planen som skulle lyfta med kärnvapen ombord under en kris. De övade ofta men de hade aldrig övat på att skicka iväg flera plan samtidigt med kärnvapen. Någon förklarade att riskerna var för stora att några av planen skulle krocka med varandra och av misstag utlösa en kärnladdning. Man var rädd att detta av de som överlevde skulle tolkas som att ryssarna redan hade anfallit.

Innan man gav sig av skulle två personer öppna var sitt kuvert med olika hemliga koder. Systemet krävde att en enskild person inte skulle kunna sända iväg kärnvapen men Ellsberg kom underfund med att systemet ibland kringgicks och att koderna i många år var satta till 00000000.

Dessutom upptäckte han att målen för de amerikanska kärnvapenattackerna inte skiljde på Sovjetunionen och Kina. Båda länderna skulle anfallas även efter att relationen mellan dem hade försämrats i slutet av 1950-talet. Vid en militär konfrontation mellan NATO och Sovjet i Europa skulle USA slå till först med ett omfattande kärnvapenanfall som beräknades döda tjugotals miljoner människor. Men när atombomberna eller plutoniumbomberna av den typ som släppts över Japan byttes ut mot vätebomber, växte siffran av döda till hundratals miljoner.

När Kennedy blev president arbetade Ellsberg en tid i Pentagon. Han formulerade en fråga som Kennedy ställde till sina JCS (Joint Chiefs of Staff): ”om våra planer för ett allmänt kärnvapenkrig skulle genomföras hur många personer kommer att dödas i Sovjetunionen och Kina?”.

Ellsberg fick också se svaret som kom i form av ett diagram. Den omedelbara effekten var 275 miljoner döda. Efter sex månader hade siffran ökat till 325 miljoner beroende på det radioaktiva nedfallet. Man förutsåg 100 miljoner döda i Östeuropa från direkta attacker på Warszawapaktens baser och från radioaktivt nedfall. Beroende på vindriktningen beräknades ytterligare omkring 100 miljoner döda i Västeuropa. Även i neutrala länder som Finland, Sverige och Österrike men också i Afghanistan, Indien och Japan skulle många dödas av nedfallet.

Beräkningen som JCS hade gjort av det totala antalet döda som en konsekvens av ett anfall mot Warszawapaktens länder och Kina var sex hundra miljoner döda. Som ett hundratal Förintelser, skriver Ellsberg.

Ellsberg informerade Kennedy om riskerna med Eisenhowers delegering, men Kennedy fortsatte på den väg som Eisenhower hade påbörjat och det gjorde också presidenterna Johnson, Nixon och Carter. Därefter är det en väl bevarad hemlighet hur det ligger till men Ellsberg misstänker på goda grunder att det ser ut på ett liknande sätt i dag både i USA och på motsvarande sätt för Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Kina, Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea. Troligen vet inte ens ledarna i de uppräknade länderna hur många fingrar det finns på kärnvapenknapparna i de egna länderna.

Alla länder som har strategiska kärnvapensystem har försökt bygga in säkerheter mot risker för falska varningar, olyckor och att någon som inte borde, sätter igång en attack som sedan inte kan kontrolleras. Inte ens de högsta ansvariga och än mindre allmänheten är fullt ut medvetna om riskerna. Tvärtom har riskerna systematiskt dolts för allmänheten. Det finns nu studier som visar hur nära vi har varit en katastrof under åren 1958-1961, 1979, 1980, 1983 och 1995.

Det var inte förrän 1983 som vetenskapsmännen förstod att även relativt begränsade kärnvapenkrig kan ge upphov till fenomenen ”nukleär vinter” och ”nukleär svält” som i sin tur kan orsaka miljarder döda. Ett omfattande kärnvapenkrig kommer att utplåna i stort sett hela mänskligheten.

Ellsberg tvivlar på att presidenterna George W Bush, Bill Clinton, George Bush, Barack Obama eller Donald Trump fullt ut har informerats om riskerna med ett kärnvapenkrig. Han skriver att både Michail Gorbachov och Ronald Reagan var insatta i riskerna men att den insikten har förlorats eftersom systemen sedan dess har utökats och blivit ännu farligare, särskilt under Barack Obama och Vladimir Putin.

President Trump lanserade en ny National Security Strategy i december 2017 och där finns också ett avsnitt om kärnvapen. Inte mycket har förändrats sedan Trumandoktrinen 1947. Kina, Ryssland och Nordkorea är fortfarande huvudfienderna. Iran och jihadister har tillkommit men i rapporten står att USA främst ska försvara ”The American Way of Life” och ”promote American prosperity”, ”bevara fred genom styrka” och ”stärka det amerikanska inflytandet i världen”. Det skrivs inte rakt ut men troligen kommer USA att främst lita till sin förstaslagsförmåga om det upplevda hotet blir för stort. Ett litet antal människor i de nio kärnvapenländerna har makt att utplåna stora delar av mänskligheten, utan att de eller de flesta av oss andra förstår vilka risker vi lever under.

Den svenska försvarsberedningen kom också i december 2017 (Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025).

Där finns också ett avsnitt om bedömningen av de ryska planerna när det gäller kärnvapen och en konflikt med NATO. ”Ryssland har ett strategiskt intresse kopplat till Norra flottans baser och den nukleära andraslagsförmågans operationsområde i Norra ishavet.”

Hade jag inte läst Ellsbergs bok hade jag kanske inte förstått att innebörden i föregående mening är att USA i preventivt syfte har inlett ett omfattande kärnvapenanfall för att slå ut så mycket som möjligt av Rysslands kärnvapen och politiska och militära ledning.

Men boken visar att både USA och Ryssland har domedagsmaskiner som räcker till att utplåna motståndaren även om den andre slår till först. Detta förstår alla som läser boken. Frågan är om insikten har nått de militärer och politiker som ska fatta besluten på våra vägnar. Troligen bär de på uppfattningen att det är bäst att allmänheten inte är alltför informerad om dessa svåra saker.

Därför är det viktigt att många läser Ellsbergs bok och att budskapet sprids. På hans blogg ( http://www.ellsberg.net/) finns ytterligare material som inte fick rum i boken.

Lars Borghem