De som rider ut till försvar för Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östlings skattetrixande och provocerande uttalanden om välfärden hävdar gärna att varken han eller de andra 2 000 svenskarna, som förekommer i materialet från Paradisläckan som SVT/Uppdrag granskning nu redovisar, har gjort något olagligt. Och det får vi hoppas, även om det inte behöver vara så i samtliga fall.

Detta trixande för att undkomma skatt är, säger försvarsadvokaterna, inte konstigare än att medborgare i allmänhet tillgodogör sig de avdrag de har rätt till enligt svensk skattelagstiftning, till exempel grundavdrag, Rot och Rut. Vi kan ju ändå inte begära av medborgarna att de frivilligt ska betala extra skatt.

Självklart inte!

Men försvarsadvokaternas resonemang haltar naturligtvis betänkligt. Att göra avdrag i den svenska inkomstdeklarationen är att följa lagstiftarens intentioner och regelverket. Det är meningen att man ska göra det. Här föreligger ingen motsättning mellan avsikt och handlande och inget moraliskt dilemma. Att ägna sig åt aggressiv och avancerad skatteplanering är något helt annat. Det är inte meningen att man ska tjäna pengar, producera och sälja i Sverige, men skatta på Cayman Islands eller i Malta. Det är helt enkelt ingen hållbar idé om hur ett samhälle kan byggas och fungera.

Företag som skriver sig i ett skatteparadis där överhuvudtaget ingen verksamhet bedrivs, där inte en fabrikslokal eller kontorslokal går att sikta så lång ögat kan nå, bara sol och fina badstränder, gör det enbart för att just undgå beskattning. Och paradisen finns på närmre håll än i Karibien.

De värsta skattesmitarna är globala storbolag som Facebook, Apple, Nike och Google.

“Facebook följer alla gällande regler och regelverk i de länder där vi är verksamma och vi betalar all skatt som lagen kräver av oss”, förklarar Facebook. Men man slussar sina annonsinkomster mellan olika länder för att betala så lite skatt som möjligt. Man betalar exempelvis royalty för rätten att använda sitt eget varumärke för att kunna minska vinsterna och skatten.

Det rimliga vore att de skattade där de tjänar pengarna.

Den amerikanska skojätten Nike tjänade 100 miljarder kronor på sin försäljning i utlandet förra året och nu avslöjar Paradisläckan att företaget använt aggressiv skatteplanering för att slippa skatt. Och EU-landet Nederländerna är ordentligt insyltat.

­– Det som är intressant är att det i Nederländerna glider igenom hundratals miljarder dollar som egentligen skulle beskattas i andra länder varje år – och det gäller bara företag som har sitt moderbolag i USA, säger Alex Cobham, chef för den ledande ideella organisationen Tax Justice Network.

Apple är ett annat av dessa fifflande företag som varje år skickat miljarder dollar till dotterbolag på Irland för att slippa betala skatt. ”Vi betalar den skatt vi är skyldiga, varenda dollar. Vi är inte beroende av skattetrixande, vi sparar inte pengar på någon karibisk ö”, försvarar sig Apple. Och nej, det behövs ingen karibisk ö, det går ändå.

Som de stora elefanterna gör, gör de små. Många av de 2 000 utpekade svenskarna, småhandlare jämförda med nämnda företag, har också startat företag enbart för skatteplanering. Många av dem bedriver inte verksamhet och är inte tänkta att göra det.

Och de har ju som regel inte gjort något olagligt. Även om det de gör inte är i lagens anda. Eller moraliskt hedervärt.

Den fråga som måste ställas till skattesmitarna och deras försvarsadvokater är; ”Okej, men hur vill då ni att vägarna, skolan, polisen, försvaret, universiteten, äldreomsorgen och sjukvården ska finansieras?” Då brukar de i alla länder som de flyr från svara att ”vi har så höga skatter här i landet”, ” jag får ju inget för pengarna” eller ”det slösas så mycket i den offentliga sektorn” (Och då brukar de inte syfta på de privatiserade delarna och vinstuttagen där).

Det är detta saken till sist kokar ner till. Hur ska vi i en värld med fri rörlighet för kapital, där länderna måste konkurrera om produktion med låga skatter, kunna finansiera en rättvis och jämlik välfärd.

Och de som då svarar; ”Det skiter jag i”, fast ibland med finare ord och handlingar, bör få motfrågan; ”Är det då okej att ambulansen kör dig till soptippen, om du får hjärtinfarkt?”

Det är det naturligtvis inte. Och de riktigt rika behöver över huvud taget inte bekymra sig, de kommer att ”få vård”. De kan skaffa sig dyra privata sjukförsäkringar, egna ambulanser, ja egna sjukhus. Men vi andra kan inte det. Och alla försvarsadvokaterna med normala eller medelstora inkomster och förmögenheter, hur kan de resonera som de gör?

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet