Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling har hamnat i ordentligt blåsväder. I ett extrainsatt Uppdrag granskning igår kväll berättades om hur han smusslat undan pengar till Malta för att komma undan skatt. I gott sällskap av 2000 andra svenskar, mer om dem i nästa program.

Leif Östlings arrogans sticker ut. ”Vad fan får jag för pengarna… den fungerar ju inte, välfärden”, säger han i Rapport i ett försök att förklara sitt beteende. Salta meningar som fått det att storma på sociala medier. Som om välfärden fungerar bättre om direktörerna smiter undan att betala skatt.

Själv är jag inte direkt förvånad. Han tillhör ”den globala finansiella elit”, epitetet är finansminister Magdalena Anderssons, som skor sig och snor sig undan på andras bekostnad. Han är dessutom företrädare för en organisation, Svenskt Näringsliv, som så gott som alltid vill sänka löner och skatter, försämra arbetsmiljöarbetet och anställningstryggheten och i största allmänhet underminera den sociala välfärden. Samtidigt som man, när det gäller satsningar, som kan tänkas gynna näringslivet i snäv mening, är en kostsam kravmaskin.

Redan på 70-talet gick organisationen, då med namnet Svenska arbetsgivarföreningen (SAF), i spetsen för egoismen och den nyliberala anstormningen. ”Satsa på dig själv” utropade man i en massiv reklamkampanj. Och ”skit i andra”, lade SAF:s kritiker till. Det är exakt det som den globala finanseliten gör. Men jag är alltså inte förvånad. Östlings agerande är logiskt också för honom som representant för Svenskt näringslivs ideologi och dagordning.

Men problemet med välfärdens finansiering är större och allvarligare ändå. De borgerliga partierna sanktionerar naturligtvis inte skattesmiteri, men de tar inte sitt ansvar för välfärdens finansiering. De har inte gjort det sedan de borgerliga mittenpartierna slutade vara just mittenpartier och blev högerpartier. Jag minns gärna Thorbjörn Fälldin, Olof Johansson och Bengt Westerberg. Men de partierna som de ledde finns inte längre. Tyvärr. Även om det finns strömningar inom Liberalerna som på nytt pekar mot en socialliberal politik och mot mitten.

Den gamla alliansens partier fortsätter dock än så länge utan undantag att motsätta sig alla skattehöjningar, hur blygsamma eller rimliga de än må vara. Trots att Konjunkturinstitutet gång på gång konstaterat att det, bara för att klara välfärden med nuvarande kvalitet, behövs skattehöjningar/ökade skatteintäkter som svarar mot minst lika mycket som alliansen sänkte skatterna med 2006-2014.

De borgerliga partierna är mot bankskatt, flygskatt, och ändrade 3:12-regler. Man vill fortsätta sänka skatter och hoppas på att dynamiska effekter ska rädda välfärden. En politik som gång på gång efterlämnat stora underskott och obalanser.

En av dem som företräder den linjen är Mats Persson, ekonomisk politisk talesperson för Liberalerna. I en kommentar till Leif Östlings utsvävningar säger han; ”Det finns ju en uppdämd kritik mot välfärden i Sverige…” men försäkrar i nästa andetag att ”det är ingen ursäkt för att inte betala sin skatt”.

Frågan är vilken ursäkt de borgerliga partierna har för att år efter år instämma i kritiken av och peka på bristerna i välfärden och samtidigt bedriva en finans- och skattepolitik som underminerar den?

Uppdrag granskning om Paradisläckan handlade om skatteflykt till Malta. Självklart är det direkt oanständigt att ett medlemsland i EU upprätthåller en nationell ordning som gynnar skatteflykt och skattekonkurrens mellan medlemsländerna. EU och inte minst OECD har på senare år gjort en hel del för att komma till rätta med denna underminering av välfärdssamhällena. Men mycket mer behöver göras.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet