Vi som är sportintresserade vet att striden kring nedflyttningsstrecket kan vara minst lika spännande som striden om placeringarna i toppen. Vi vet också att striden kring det nedre strecket är den mest desperata eftersom degradering kan innebära slutet för klubben som tronpretendent.
I politikens värld stavas nedflyttningsstrecket procent, det är spärren för att kunna representeras i den svenska riksdagen. Vid 3,9 åker partiet ur, men vid 4,0 stannar de kvar i värmen. I nästa års val kommer streckstriden att angå fler än de inblandade partierna. Båda de politiska blocken har varsin lindansare.
Miljöpartiet sitter sedan 2014 för första gången i en regering. Partiet fick 15,4 procent i valet till EU-parlamentet 2014, drabbades av viss hybris, fick en rekyl och landade i riksdagsvalet på 6,9 och behöll med det samtliga 25 mandat i riksdagen. Partiet har under det senaste året pendlat kring spärren och i Novus sammanvägning ligger partiet stadigt på en nivå strax över 4 procent.
Kristdemokraterna har under en längre tid varit riksdagens lindansare. Under de senaste valen har de räddats av moderata stödröster, men frågan är om det finns plats för stödröster från ett sargat moderat parti i nästa års val.
KD är i grunden ett socialkonservativt parti på kristen grund, det vi i vardagligt tal kallar mörkblå. Partiet bildades i mitten av 60-talet som Kristen Demokratisk Samling. Partiet samlade under en längre tid strax under 2 procent i riksdagsvalen och var med det en udda fågel i svensk politik. I valet 1985 hade KDS en valteknisk samverkan med Centerpartiet och KDS dåvarande partiledare Alf Svensson valdes in i riksdagen. I valet 1991 kom KDS av egen kraft in i riksdagen.
Centerpartiets motiv till den valtekniska samverkan 1985 var att de ansåg att de borgerliga röster som lads på KDS var bortkastade utifrån ett perspektiv av maktskifte. Inom borgerligheten var KDs roll att leverera dessa röster till den samlade borgerligheten. Inget av de andra partierna var egentligen intresserade av att driva KDs kärnfrågor.
KD har tidvis nått avsevärda framgångar, inte på grund av partiets ideologiska grund, utan snarare på grund av de forna partiledarnas popularitet. KD har utifrån politikens realiteter tvingats överge sina egentliga kärnfrågor såsom abortmotstånd och har under åren hoppat från den ena populistiska tuvan till den andra i hopp om att vinna allmänborgerliga väljare.
Miljöpartiet har sitt ursprung i 70-talets miljörörelse och kärnkraftsmotstånd. Partiet kom in i riksdagen 1988, åkte ur 1991 för att göra comeback 1994. Partiet är en koalition mellan å ena sidan vänsterinriktade miljö- och MR-aktivister och individcentrerade socialliberaler å den andra. MP samarbetar lokalt och regionalt både höger och vänster, men har på riksplanet hittills valt att samarbeta med socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister har MP gradvis tonat ner sin miljöpolitiska profilering till förmån för andra politiska frågor såsom migration, vilket tillsammans med ett svagt ledarskap gjort partiet otydligt.
Den som studerar svensk politisk historia finner att MP har haft sina största framgångar i valen till EU-parlamentet. 1995 fick partiet 17 procent, 2009 procent och 2014 procent. I riksdagsvalen gjorde MP sitt bästa val 2010 då partiet fick lite drygt 7 procent. I de riksdagsval MP har tagit sig över spärren snittar de på 5,5 procent.
En analys av Miljöpartiets framgångar i valen till EU-parlamentet jämfört med de mer blygsamma resultaten i riksdagsvalen visar att Miljöpartiets väljare är väl mobiliserade eftersom de har ungefär samma antal röster till valen till EU som valen till riksdagen.
MP och KD är till sin natur väldigt olika som partier, men paradoxalt nog samtidigt väldigt lika. De är både värderingsdrivna och båda famlar efter sin position i det politiska landskapet.
Hade jag varit strateg i Miljöpartiet skulle min rekommendation vara att gå tillbaka till rötterna och lägga allt krut på att använda det förtroendekapital partiet trots allt äger i miljöfrågan. KD å andra sidan bör fråga sig om deras enda existensberättigande fortfarande är att rädda borgerliga väljare från en ökenvandring utanför riksdagen eller om även de skall återvända till sina rötter och chansa på att det håller.
En konsekvens av den svenska blockpolitiken är att regeringsfrågan och därmed det politiska vägvalet förmodligen inte kommer att avgöras i toppen av den politiska tabellen utan i botten. Om MP eller KD åker ur kommer det att avgöra vem som styr Sverige under de kommande åren.
Ett snabbt överslag ger vid handen att 0,1 procent kräver runt 6 200 röster utifrån valdeltagandet vid 2014 års riksdagsval. En klassisk valrörelseklyscha säger att ”varje röst räknas” – i valet 2018 är det inte längre en klyscha utan en krass obehaglig sanning.
Efter Arbetet 