Nye moderatledaren Ulf Kristersson har fått en hygglig start, om man ska tro de kommentatorer som i press och TV uppträder som en sorts oberoende analytiker. Vilket förstås främst måste tillskrivas just det faktum att dessa kommentatorer ska föreställa oberoende och neutrala, varför de mest bara skummar på ytan. Hur tog sig partiledarna ut i TV och hur lät de? Vem avbröt mest och vem höll ihop med vem? Oberoende kommentatorer kan inte på allvar analysera vilka konsekvenser stora skattesänkningar får för en sjukvård som redan nu har alltför långa köer eller en äldreomsorg som skulle behöva mer, inte mindre, pengar. Då skulle de ju riskera att framstå som partiska.

Ulf Kristerssons inledning i partiledardebatten idag var hur som helst, från en taktisk synvinkel, ganska begåvad. Han höll sig till ett enda ämne. Migration och flyktingpolitik. Uppenbarligen för att försöka locka tillbaka flyktade moderater från Sverigedemokraterna.

”Sverige kan inte ha en annan flyktingpolitik än andra länder”, sa Kristersson.

Om han menade än andra länder inom EU, givet att EU har monterat ner de inre gränserna, är det i huvudsak ett riktigt konstaterande, som överensstämmer med den socialdemokratiska regeringens hållning.

”Det måste vara skillnad på ett ja och ett nej”, sa Kristersson. Det vill säga får man avslag på sin asylansökan så måste man lämna Sverige. Mot den hållningen finns heller inget att invända. I annat fall är det inte asylrätt vi har utan öppna gränser.

Ulf Kristersson hade också i den här debatten inledningsvis varudeklarerat sig som en politiker som inte vill käbbla så mycket, utan hålla sig till de rediga svenska politiska traditionerna, ”tala allvar”, ”utreda” och ”strukturera”. Men det glömde han rätt fort. Han beskrev alltså den flyktingkris som uppstod 2015 som ett resultat av den socialdemokratiska regeringens hållning. Den sades ha levt efter devisen ”det får bli som det blir” för att sen tvingas ”svänga 180 grader”. Här borde Kristersson ha utrett och strukturerat bättre.

Ja, i själva verket borde han framför allt leta syndabockarna till att Sverige tappade kontrollen 2015 i sitt eget parti och i alliansen. Det var alliansregeringen i samarbete med Miljöpartiet och Reinfeldts tal om ”öppna hjärtan” som lade grunden till krisen 2015.  Och Reinfeldt ville precis som de nuvarande moderaterna klara integrationen med hjälp av marknadskrafter och lönesänkningar.

Det är här skiljelinjen går. De borgerliga partiernas recept för en lyckad integration är ”enkla” låglönejobb och sänkta löner. Men invandrade svenskar och deras barn måste växa upp i hushåll som har inkomster som ligger nära genomsnittet, annars urholkas välfärden för alla. Möjligheterna att finansiera välfärden bestäms, som jag skrev tillsammans med Dan Andersson i Arbetet för någon vecka sedan, av andelen (20-65 år) som arbetar, multiplicerad med antalet arbetade timmar per person multiplicerat med timlönen. Det är inte hur många det är i befolkningen som finansierar välfärden, det är utvecklingen av medelinkomsten, egentligen produktiviteten per person som är avgörande. Därför måste en lyckad integration främst baseras på utbildning och ”investeringar” i de nyanlända.

Men vare sig Reinfeldt, Kinberg Batra eller Kristersson är särskilt bekymrade för hur det ska gå med välfärden eller jämlikheten. De har inget emot växande klassklyftor. De gillar marknadslösningar där var och en får vara sin egen lyckas smed.

Där går den stora skiljelinjen. Också på det flykting- och migrationspolitiska området.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet