I den amerikanska statsnyttans tjänst har rader av myndighetsutövare efter andra världskriget ljugit och undanhållit sanningen för det amerikanska folket och för hela världen. Även svenska medier rapporterar som om det alltid är sanningen som kommer från alla dessa chefer för CIA och andra säkerhetsorgan. Vem tjänar man då, frågar Lars Borghem i denna debattartikel?

 

Det finns lögner som är mer allvarliga än andra, naturligtvis. Hur ska man se på att ljuga, eller i varje fall inte berätta sanningen, i statsnyttans tjänst? Är det tillåtet, och i så fall när och varför?

Jag erinrar mig att Thage G Peterson i sina memoarer skriver om när Gunnar Sträng var inbjuden till den socialdemokratiska riksdagsgruppen, som ville att han skulle berätta för den i förväg, när Sträng tillsammans med Per Åsbrink hade beslutat att ändra på valutan eller räntan. Sträng sa att det tänkte han inte göra.

– Men litar inte den högt ärade finansministern på oss?

-Självklart litar jag på de högt ärade riksdagsledamöterna. Det är dem ni berättar saken för som jag inte litar på!

Om räntor och valutor således är en sak för sig, hur är det då med överenskommelser med främmande makt? Eller mål för utrikespolitiken som statsledningen inte anser bör underställas allmänheten? Kan staten i hemlighet arbeta på att undanröja auktoritära regimer i demokratins namn? Eller kan staten arbeta på att underminera demokratiska regimer i geopolitikens namn?

Måste inte detta undanhållas medborgare som kanske har ett alltför demokratiskt sinnelag? Tänk om staten består av delar som är i konflikt med varandra och dessa tolkar statsnyttan på olika sätt. Tänk om den vänstra handen måste leta efter lösningar på problem som den högra handen har skapat? Som vi ska se har detta varit ett återkommande tema i den amerikanska utrikespolitiken under efterkrigstiden.

Varken CIA, FBI eller något av de andra 15 säkerhetsorganen inom Intelligence Community (IC) har en näsa som växer för varje lögn man prånglar ut. Och media, som ofta sprider lögnerna, har i den mån de senare offentliggjorts, oftast glömt bort hela den tidigare raddan av lögner. Måste vi inte lita på nya berättelser från CIA, FBI eller andra delar av IC, antingen de handlar om giftgasattacker i Syrien, hur dokument från Hillary Clintons eller det demokratiska partiets servrar har hamnat hos WikiLeaks eller hur ryssarna försökt påverka det amerikanska presidentvalet. Det tycker stora delar av den amerikanska såväl som den svenska pressen och det tycker Marcus Oscarsson också!

Här några smakprov från perioden efter andra världskriget fram till nu!

1. President Eisenhower gav movilligt tillstånd till CIA att fortsätta sina spionflygningar över Sovjetunionen en gång för mycket. Ett U-2 flygplan sköts slutligen ner i maj 1960 och piloten Gary Powers lyckades varken förstöra planet och kamerautrustningen eller begå självmord, vilket förväntades av honom. I en vecka sa Vita Huset, CIA och pressen att ett väderplan förlorats över Turkiet men så tog Eisenhower på sig ansvaret för händelsen. Han sa senare att det han mest ångrade under sin tid som president var “the lie we told about the U-2. I didn’t realize how high a price we were going to pay for that lie.” Relationen till Sovjetunionen kanske påverkades i tio år framåt.
2. I skarven mellan Eisenhowers och Kennedys presidentskap, hittade CIA och flygvapnet tillsammans med vapentillverkare och politiker från båda de stora partierna på, att det fanns ett “missilgap” och att Sovjetunionen hade ett försprång gentemot USA. En stor upprustning av de amerikanska stridskrafterna kunde genomföras med hjälp av denna lögn.
3. CIA kom till medan Harry Truman var president. I december 1963 ca en månad efter mordet på president Kennedy, skrev Truman ett öppet brev till Washington Post. Han skrev att han var oroad av hur CIA hade utvecklats bort från sin ursprungliga uppgift att hålla presidenten informerad och blivit en gren av regeringen som förde sin egen politik. Brevet publicerades i första upplagan men togs sedan bort och ingen annan tidning publicerade det förrän 1975. Brevet finns nu bl. a på CIA:s sida.
4. 1973, efter kuppen i Chile, ljög Richard Helms, chef för CIA, inför “the Senate Foreign Relations Committee” om CIA:s roll när det gällde att störta Chiles demokratiskt valda regering. Nu, 2017, har ytterligare dokument släppts om USA:s och Henry Kissingers roll i kuppen.
5. På 1980-talet ljög chefen för CIA William Casey och hans närmaste medarbetare Bob Gates genomgående inför olika Kongresskommittéer om sin kunskap om vapenförsäljningen till Iran delvis via Israel. I hemlighet användes pengarna till att stödja grupper i Honduras och Nicaragua, som begick över 1300 terroristattacker mot den demokratiskt valda sandinistregeringen i Nicaragua. I kriget mellan Irak och Iran 1980-1988, fick Irak militär hjälp av Sovjet, Frankrike och Kina men också av USA. Det låg inte i den amerikanska statsnyttans intresse att något av länderna Iran eller Irak vann en avgörande seger.
6. Under hela 1980-talet och början av 1990-talet arbetade Aldrich Ames för Sovjetunionens och Rysslands räkning inom CIA men varken cheferna Gates, Webster eller Woolsey berättade för Kongressen om vilka säkerhetsproblem Ames dubbelspioneri hade skapat, efter att Ames hade avslöjats.
7. Under 2002 och 2003 inför det amerikanska anfallet mot Irak ljög chefen för CIA George Tenet och hans närmaste man John McLaughlin inför Kongressen om att Irak utbildade medlemmar av al-Qaida i kemisk och biologisk krigföring. De påstod också felaktigt att det fanns mobila laboratorier för framställning av kemiska och biologiska vapen i Irak.
8. Paul Pillar, mångårig medarbetare i CIA, vars bok Why America Misunderstands The World, användes som bakgrund i en tidigare artikel här i Efter Arbetet, var ansvarig för en promemoria till Kongressen inför Irakkriget. Promemorian användes som underlag till utrikesminister Colin Powells tal inför FN i februari 2003 där han övertygande påstod att Irak hade massförstörelsevapen. Alla vet nu att talet utnyttjades för att motivera ett krig som den amerikanska administrationen hade bestämt sig för under alla omständigheter.
9. CIA har samarbetat med grupper som i andra sammanhang benämns som terrorister. Det började i Afghanistan där Jimmy Carter och hans säkerhetspolitiske rådgivare Brzezinski såg en möjlighet att locka in Sovjetunionen i ett långvarigt krig genom att ge vapen och pengar till islamister som bekämpade ockupationsmakten. CIA har beväpnat militanta islamister i andra länder som Pakistan, Libyen, Jordanien och Syrien. Strategin har varit att försvaga en regim som inte ansetts förenlig med de amerikanska geopolitiska intressena. Kriget mot terrorismen bedrivs retoriskt på hemmaplan men i andra länder har man stött och utnyttjat dessa terrorister för sina egna ändamål.
10. I Afghanistan har CIA redan från kriget mot Sovjetunionen samarbetet med Pakistans säkerhetstjänst ISI och med islamister. Man har samtidigt sett genom fingrarna med den omfattande opiumhandeln som skötts av samma grupper som man gett vapen och pengar. Regionen mellan Pakistan och Afghanistan har försett Europa och USA med heroin i årtionden och CIA har blundat för detta. Mönstret fortsatte även efter Sovjetunionens fall. Efter 2001 var det talibanerna som skulle bekämpas delvis fortfarande med hjälp av krafter som var beroende av opiumhandeln. 16 år efter talibanernas fall fortsätter kriget och både talibaner och deras motståndare är beroende av en opiumhandel som med undantag för vissa år bara har ökat i omfattning. Mycket av informationen om detta finns nu i öppna källor men kunskapen om saken har inte riktigt trängt ut i media eller till allmänheten.
11. Man kan se kriget mot narkotikan som ett retoriskt inslag när Washington har planer på att fortsätta det kalla kriget, antingen det gäller Mellanöstern, Venezuela, Bolivia eller Colombia. Alltsedan Clintons dagar som president har Kongressen betalat pengar för bekämpning av narkotikan i olika länder i Latinamerika. Pengarna har i praktiken gått till amerikansk militär, den federala narkotikapolisen och privata militära grupper i samarbete med som nu senast Colombias militär. Delar hos båda sidor i det nu avslutade inbördeskriget hade terroriststämpel av USA men trots detta har USA stött ena sidan med vapen och pengar. Båda sidor har finansierat kriget med kokainhandel. Om det gäller en högerregering ser regelmässigt USA genom fingrarna med denna narkotikahandel. Det som styr handlandet från Washington är de geopolitiska övervägandena.
12. 2013 försäkrade chefen för USA:s nationella säkerhetstjänst (DNI) James Clapper inför Kongressen att nationella säkerhetsmyndigheten, NSA, inte samlade in några som helst data för miljoner eller hundratals miljoner amerikaner. Edward Snowden har sagt in intervju att detta var en av orsakerna till att han bestämde sig för att ta steget att avslöja sanningen.
13. 2014, upptäcktes det att CIA spionerade på medlemmar av Senatens underrättelsekommitte. John Brennan, chef för CIA vid tillfället, hade uttryckligen förnekat detta. Enskilda kongressledamöter avlyssnades både medan George W Bush och Barack Obama var presidenter. Även många journalister avlyssnades och deras datorer hackades medan Obama var president.
14. I början av 2017 påstod president Trump att Obama hade låtit avlyssna honom och hans medarbetare genom amerikanska säkerhetsorgan. Medier i USA och Sverige tillbakavisade häftigt beskyllningarna. Så sent som i mars 2017 förnekade James Clapper i en intervju med NBC att någon som helst avlyssning riktats mot presidenten, den tillträdande presidenten, kandidaten eller mot hans kampanj. I september 2017 avslöjade medier i USA att FBI hade avlyssnat ledaren för Trumps valkampanj, Paul Manafort och minst sex andra medarbetare både före och efter valet av Trump till president.
15. Den 25 september 2017 släpptes dokument från National Security Archive som visar att 73 000 amerikaner avlyssnades under 1960- och 1970-talen. Bland de som avlyssnades fanns Ralph David Abernathy, Donald Sutherland, Women’s Liberation, och Vietnam Veterans Against the War. Man hade även i sitt kartotek biografiska data om bl. a journalisterna Art Buchwald och Tom Wicker samt skådespelare som Joanne Woodward och Gregory Peck.

Du som läst så här långt vill kanske ägna en tanke åt hur USA har utvecklats sedan den förste presidenten George Washington, som enligt myten alltid talade sanning, till ämbetets nuvarande innehavare Donald Trump som enligt en annan myt aldrig talar sanning. Det är kanske en säljande vinkel.

Men måste du inte själv avgöra hur du ställer dig till huvudfrågan?

Det var i den amerikanska statsnyttans tjänst som alla dessa myndighetsutövare ljög och undanhöll sanningen för det amerikanska folket och för hela världen. Även svenska medier rapporterar som om det alltid är sanningen som kommer från alla dessa chefer för CIA och andra säkerhetsorgan. Vem tjänar man då?

Hade det varit fel och oansvarigt om alla talat sanning och om media kunnat göra en korrekt nyhetsrapportering om missilklyftan, spionplan, störtande av lagligt valda regeringar, avlyssning av kongressledamöter och andra politiker, journalister eller allmänhet, samarbete med grupper man annars benämner terrorister och samarbete med kriminella och med narkotikahandlare?

Lars Borghem

Alla fakta i den text du nyss läst är lätta att verifiera och det är lätt att googla sig fram till källor och belägg. Skulle du misslyckas i något fall kan du höra av dig så hjälper jag till.

Här några namn på författare som skrivit böcker och artiklar i några av de ämnen som min text täcker: Alfred McCoy, Melvin A. Goodman, Nick Turse och Stephen Kinzer.

Man kan nästan alltid hitta en intressant debatt kring deras och andras böcker och artiklar på Internet. Även CIA har givetvis en sida på Internet där man försvarar en del av sina här beskrivna handlingar.