Sedan 2008 har Örebro kommun använt gator och torg i centrala staden som en stor konstscen tillgänglig för alla och så gott som helt utan entréavgifter. Efter ett par år etablerades evenemanget som konstbiennalen Open Art, som pågår från juni till september. Upplägget är genialt. Alla som bor och besöker staden får bara genom att gå ut, del i kulturupplevelsen. Och alla – ja verkligen alla – diskuterar konst.

Uppfattningarna, om vad som är vackert och inspirerande respektive groteskt och för staden förfulande, ventileras så väl vid fikaborden som i lokaltidningens insändarspalter och på sociala medier. Genom åren har vi förfasat oss eller charmats av en stor gul kanin som låg över halva Stortorget, den stora Gollumliknande figuren Bad Boy som stod och kissade i Svartån och Jordgloben som byggdes av gamla utsorterade böcker. I år är det ett monument byggt av stolar som delat staden i dem som älskar och dem som avskyr.

Örebro kommun har som alla kommuner, behov av att tydligt prioritera sina utgifter. Skolan måste få vad den behöver. Likaså omsorg av alla de slag. Det kostar mycket pengar och för att få kredit och debet att gå ihop måste satsningar mötas med besparingar på andra områden.  Och Open Art är så klart inte gratis, även om det går att få in intäkter via sponsring till en så publik verksamhet. Men det är viktigt att visa politiskt mod och våga prioritera kultur av den typ som Open Art representerar. Kultur som söker upp människor där de är, och inte kräver att människor ska leta efter den. Kultur som når så många som möjligt är viktig.

För några veckor hade vi ett officiellt besök till kommunen. Som i en del av programmet fick gästerna en guidad visning av Open Art. Plötsligt reste sig en kvinna från bänken där A-laget håller till. Hon travade med något vingliga men bestämda steg fram till oss och frågade om vi gillade Open Art. Själv tyckte hon det var toppen. Betydelsen av att konst förmedlas så den blir tillgänglig för alla kan kanske inte förmedlas tydligare än så.

Agneta Blom