Känslorna har svallat och svallar efter Nordeas beslut att lämna landet, d v s flytta huvudkontoret till Finland. Många är upprörda över bankledningens politiska utpressning och arroganta uttalanden. Många har bytt bank.

Några har också, inte minst i sociala medier, ryckt ut till bankjättens försvar. Detta med argument som att Nordea är inte skyldiga Sverige något, banken har med råge, ja flera gånger om säger någon, betalat tillbaka det stöd man fick i samband med bankkrisen 1992. Kanske ska svenska skattebetalare rentav vara tacksamma för bankernas utsvävningar och att finansiella kriser inträffar?

En och annan har också framhållit att Nordea numera knappast kan betraktas som en svensk bank. Ägandet är mångnationellt och största ägaren är finländska Sampo. Banken har verksamhet i en rad länder, vid sidan av Sverige och Finland är banken stor också i Baltikum. Och Sverige och Magdalena Andersson kan inte diktera var privata företag ska lägga sina huvudkontor.

Det sista argumentet är förstås omöjligt att säga emot. Men svenska bankkunder har naturligtvis full frihet att byta bank.

Vad gäller huruvida Nordea betalat tillbaka till svenska medborgare/skattebetalare är det inte alldeles enkelt att svara på, men det finns vetenskapligt utförda beräkningar att luta sig emot och gör man det så är svaret nej.

I en artikel Vad blev notan för 1990-talets bankstöd? av Daniel Barr och Hannah Pierrou redovisas ett bokslut för bankstödet, som inte enbart dåvarande Nordbanken och Gota Bank tog del av, utan också Sparbanken Första AB (Tidigare Första Sparbanken). När notan presenteras innebär den att den slutar i ett ”underskott” motsvarande 21,5 miljarder kronor eller 1,5 procent av BNP 1991.

Det blev alltså en betydande kostnad för folkhushållet och skattebetalarna. Och då har man i artikeln bortsett från ”övriga åtgärder staten vidtog i syfte att mildra konsekvenserna av krisen, liksom från de indirekta kostnaderna som krisen orsakade på den reala ekonomin”. Och de kostnaderna är betydligt större än kostnaden för själva bankstödet. Men självklart skulle det ha kostat mycket mer på grund av produktionsbortfall och arbetslöshet att inte ingripa och rädda banksystemet. Det är på den grunden stater har utfärdat den implicita bankgarantin. Stora banker är för stora för att tillåtas gå under, alldeles oavsett hur illa de beter sig.

Staten tog alltså som ett led i krishanteringen 1992 över Nordbanken och Gota bank, tillförde nytt kapital och förde över de dåliga tillgångarna till två för ändamålet skapade bolag med de fyndiga namnen Securum och Retriva. När marknaden återhämtat sig kunde man avyttra tillgångarna i dessa bolag till bättre priser och på så sätt hålla nere kostnaderna för bankstödet. Det kunde staten göra därför att staten har den ekonomiska uthållighet som stater i regel har.

Men när alla utgifter och inkomster summerats, också de från försäljningen av statens sista Nordea-aktier, blir svaret att bankkrisen i början av 90-talet blev en betydande kostnad för det allmänna. Nordea har inte ”betalat tillbaka”.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet