När hörde jag senast en borgerlig partiledare ställa krav på bättre arbetsmiljö eller ett mänskligare arbetsliv? Det var inte igår, kan jag försäkra. Under mina sammanlagt sexton år i Sveriges Riksdag hände det säkert någon gång, men det var i så fall för länge sen. Kanske när Börje Hörnlund (C) var arbetsmarknadsminister, någon gång 1991-1994, en riktig centerpartist som för länge sen lämnat partiet.

Däremot har jag hundratals gånger hört Fredrik Reinfeldt, Anna Kinberg Batra, Jan Björklund och Annie Lööf ställa krav på att det ska bli billigare och enklare att anställa och lättare att säga upp anställda.

I Almedalen i går framträdde Jan Björklund och försökte med en variant på Moderaternas klassiska förvandlingsnummer från högerparti till arbetarparti. Björklund ville låta som en riktig klasskämpe, oroad över växande klyftor. Bara för att i nästa ögonblick föreslå att klyftorna och arbetslösheten ska bekämpas genom att det skapas ”enklare”, d v s billigare jobb. Igår var det behjärtansvärda motivet att inte alla nyanlända med kort utbildning ska hamna i långtidsarbetslöshet och utanförskap. Men sanningen är att den lösningen har Björklund och hans forna allianskamrater lanserat gång på gång långt före den stora flyktingströmmen 2015. Svaret ändras inte, bara frågan.

Idag hade turen i Almedalen kommit till centerledaren Annie Lööf. Hennes stora utspel handlade om att hon vill avskaffa LAS i företag med mindre än 50 anställda och dessutom ge en dusör på 100 000 till de företag som kan hitta ”varaktig” anställning till en arbetslös. Givet möjligheten att säga upp anställda utan att ta hänsyn till turordningsregler, kan detta öppna för ännu ett skandalöst borgerligt arbetsmarknadspolitiskt arrangemang. Vi minns ju jobbcoacherna och alla andra missgrepp.

De borgerliga partierna tävlar i företagsvänlighet. Allra helst i småföretagsvänlighet. Företagsamheten ska smickras och gynnas. Så gott som aldrig ställs krav på företagandet att följa kollektivavtal, betala skatt enligt reglerna eller förbättra arbetsmiljön. I varje fall inte utan att väl tilltagna morötter skickas med, och då är det inte krav utan incitament som presenteras.

Inte för att företagen i allmänhet sköter sig illa eller för att arbetslivet i allmänhet är uselt i Sverige. De flesta företag sköter sig. Många jobb är både välbetalda , utvecklande och meningsfulla. Och svenska gruvarbetare har mycket bättre arbetsmiljö än kolgruvearbetarna i Kina. Men i flera branscher, också inom den offentliga sektorn, finns väldigt mycket att önska. Många arbeten och arbetsmiljöer är undermåliga. Liksom lönerna. Människor pressas, slits ut och utnyttjas. Mitt i välfärden. Det finn statistik på det.

Om detta hörs sällan eller aldrig ett ord från de borgerliga partiledarna. Däremot vevar de oavbrutet budskapen att det måste bli billigare och lättare att anställa och avskeda. Och att jobben måste bli enklare. I det konceptet ingår, tror jag, också dåliga arbetsmiljöer och arbetsförhållanden.

I grunden handlar det om att den borgerliga synen på företagande bygger på en fundamental missuppfattning. De verkar utgå från att människorna är till för företagen, men det är företagen som måste vara till för människorna. Människor lever inte för att arbeta, de arbetar för att kunna leva ett bra liv, och de har rätt att leva också på jobbet?

När hörde ni senast Annie Lööf, Anna Kinberg Batra, Jan Björklund eller Jimmie Åkesson tala sig varma för ett bättre och rättvisare arbetsliv?

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet