EU måste radikalt omprioritera!

Det brittiska utträdet ur EU förorsakar budgetproblem för unionen. I framtiden går man miste om det förenade kungadömets medlemsavgift, och hålet, som uppstår i den årliga budgeten på cirka 150 miljarder euro, beräknas till motsvarande mellan 9 och 12 miljarder euro. Kommissionen har alltså nu presenterat ett ”papper” för att starta diskussionen om hur hålet i budgeten ska fyllas.

Olika möjligheter lyfts fram. En av dem är att ge EU möjlighet att beskatta på miljöområdet. En annan att medlemsländerna själva ska stå för en större andel av stödet till regional utveckling och jordbruk, poster som idag svarar för hela 70 procent av den totala budgeten. Ett tredje möjlighet är att man slopar de rabatter som idag går till så kallade ”nettobetalare”, d v s till medlemsländer som betalar mer till EU än man får tillbaka.

Att ge EU beskattningsrätt är en kontroversiell fråga. I Sverige, men inte bara här, finns det sedan länge en bred enighet från vänster till höger över partigränserna om att EU inte ska ha sådana befogenheter. Rätten att beskatta ska exklusivt vara medlemsländernas.

Nu råder det dock en viss begreppsförvirring på området. Att EU inte har egen beskattningsrätt innebär inte att man inte på den gemensamma nivån har eller kan utöva inflytande över vad som beskattas och hur det sker. Det finns t ex EU-regler om hur momsbeskattningen ska se ut, bland annat vilka skattesatser som får finnas. Och för några år sedan lanserades tanken på en finansiell transaktionsskatt, som, var det tänkt, skulle tas ut i samtliga EU-länder, men där skatteintäkterna skulle gå in i statskassorna i de enskilda medlemsländerna. Nu blev den skatten aldrig av, eftersom beslut om skatter måste fattas i enighet. Men elva medlemsländer bestämde sig då för att gå vidare själva och införa transaktionsskatt i respektive medlemsland.

Att ge EU beskattningsrätt på riktigt, innebärande att EU kan fatta majoritetsbeslut om vissa skatter och skattesatser där pengarna går rakt in i EU-budgeten, lär knappast få stöd nu heller. Helt enkelt därför att viljan att flytta mer makt till Bryssel i dagsläget inte finns. Det är säkert lättare att få stöd för en decentralisering av regional- och jordbruksstöden, även om den vägen riskerar att ytterligare urholka sammanhållningen i unionen. Omfördelningen som sker via de olika stödsystemen har naturligtvis varit ett argument för EU, inte minst i de medlemsländer som fått mest del av dem.

EU:s dilemma framstår tydligt. Det är inte svårt att finna argument för att flytta mer makt och resurser till Bryssel, mot bakgrund av både eurokrisen och den kris för den inre rörligheten som uppenbarats genom den flyktingpolitiska oredan. Det är bara det att de från början inbyggda obalanserna i unionen nu fått sådana följder att förtroendet för hela projektet sviktar. Ytterligare centralisering är inte en gångbar väg.

Det är inte säkert att det ens är så lätt att slopa rabatterna heller, även om det är en mycket rimlig åtgärd. Att länder som Tyskland, Sverige, Österrike och Nederländerna är nettobetalare beror ju helt enkelt på att de är rikare. De blir nettobetalare därför och för att behoven av stöd varit och är större i andra medlemsländer. Det handlar om fördelningspolitik.

Till den problematiska bilden hör nu att det samtidigt med budgetproblemen finns planer på nya och utökade gemensamma insatser t ex på säkerhet och migration.

EU måste omprioritera. Radikalt! Satsa på sådant där den gemensamma nyttan är som störst och skära ner på de stora och dyra regional- och jordbruksstöden.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet