En dimension av morgondagens brittiska val är att granska dess relation till folkomröstningen om EU och de stundande förhandlingarna om utträdet. Dessa två faktorer är samtidigt sammanflätade med valets andra frågor.

Labour insats i valet 2015 har fått epitetet katastrofval. Partiet tappade ytterligare 26 platser i parlamentet. När Teresa May utlyste valet hade hon ett försprång på överväldigande 101 mandat fler än Labours 229.

Förlustvalet ledde till att den då 66-årige Jeremy Corbyn klev fram i rampljuset som ny partiledare. Med allt vad det innebar av åsikter tryggt förankrade i sin ungdoms vänstervåg.

Ur nyliberalt och konservativt perspektiv såg det ut som om en obsolet ande blivit frisläppt. Man får förmoda att etablissemanget gnuggade händerna, för att inte säga hånflinade när kamerorna inte var påslagna.

Jeremy Corbyns insatser under folkomröstningen om EU-medlemskapet blev heller inte fria från invändningar. Nu kom kritiken mer från internt håll. Corbyn gav bara passivt stöd till ”stanna kvar”-sidans kampanj, har det hetat. Man får förmoda att han inte ville mästra dem i de egna leden som oroades för globaliseringens följder.

När så Theresa May utlyste nyvalet såg det rätt mörkt ut för Labour. Sympatiundersökningarna gav de konservativa ett försprång på 20 procent. Men övermod i kombination med rena misstag, som ”demensskatten” och rävjakten, har gjort att Labour kommit in från kylan. Nu är det åter ”tävling” har det hetat från olika kommentatorer.

De konservativas svåraste misstag har varit tron att försprånget är så stort att man inte ens behöver strida för sin sak. Theresa May har till exempel avstått från att delta i den enda TV-sända debatten.

Labour å sin sida har flitigt bedrivit vanligt kampanjarbete. Fört fram traditionella krav om sjukvård, skola etc. Utnyttjat sociala medier enligt mönster från Bernie Sanders kampanj i USA. Samtidigt som Jeremy Corbyn visat sig vara en person som går hem i TV-rutorna. Där gör han sig långt bättre än ”charmtrollet” Theresa May.

En sak imponerar i Labours valarbete. Det är det kraftiga inslaget av ungdomar indragna i kampanjarbetet. Något som bland annat beror på Labours förståelse för ungdomars svåra väg att etablera sig, låga löner höga hyror och studiekostnader.

Strukturellt sett är möjligheterna för Labour inte alls så mörka. Förstagångsväljarna ser ut att röra sig mot Labour. Detsamma gäller väljare ur två andra grupperingar i bakvattnet av folkomröstningen. Dels de som röstade för att stanna kvar i EU och dels de som röstade för utträde, men vill ha ett mjukt Brexit.

Bägge grupperingarna skräms av Theresa May och andra som vill ha hårt utträde, med allt vad det innebär av osäkerhet om hur tillvaron i landet kommer att te sig.

Förhandlingarna med EU kanske visar sig bli långt svårare än de hårdföra kan ana. En inte alltför vågad gissning är att detta trots allt kan öppna för en ny folkomröstning när förhandlingsperioden tar slut om två år.

I valet mellan Corbyn och May kan det faktiskt bli så att den sistnämnda får gå. Även om Labour inte lyckas vinna tillräckligt för att erövra makten.

Zdenko Naglic