En mörk varm kväll i Tanzania för några veckor sedan. Jag åt middag med ett sällskap från Sydafrika. Jag berättade för dem hur deras land engagerat mig sedan jag var barn. Hur jag bojkottat varor och demonstrerat för att stödja deras kamp för frihet i ett land där alla människors lika värde skulle respekteras. De var så i sjuttiotalets Sverige. Vi engagerade oss för internationell solidaritet och i den kampen var bojkott ett självklart vapen.

Så här efteråt går det alltid att resonera om huruvida allt vi gjorde var rätt eller fel. Jag var ung, från början bara ett barn, och påverkades så klart starkt av människor runt omkring mig. Människor som jag litade på och präglades av. Säkert fanns det sådant vi kunde gjort annorlunda. Argument som inte höll. Andra länder som vi också borde ha engagerat oss i. Men det vi deltog i kändes angeläget. Och engagemanget jag var en del av, har satt stark prägel på min tro på betydelsen av att vi människor bryr oss om varandras villkor. Att vi står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Devisen Alla folks frihet. Hela världens fred, var viktig då. Och den håller alltjämt.

Tiderna förändras. I dag bojkottar vi inte. Vi betonar istället betydelsen av att hålla kontakterna levande. Om att föra dialog. Att samarbeta även med förtryckare och under dessa samarbeten tala om för dem att de borde göra annorlunda. Borde demokratisera. Borde ge kvinnor samma rättigheter som män. Borde låta bli att förfölja andra folkgrupper än den egna. Är det bättre än bojkott?

I min vardag på universitetet får jag ganska ofta anledning att diskutera internationellt samarbete. Inom högre utbildning och forskning framhålls internationalisering som oerhört betydelsefullt. Det finns dock de som har invändningar. Som, utan att de avfärdar det goda med gränslöst kunskapssamarbete, menar att vi inte får vara naiva. Att vi inte ska samarbeta med vilka länder som helst på vilka villkor som helst. Som ställer frågan om vi verkligen ska skicka utbytesstudenter till länder där homosexualitet är ett brott. Eller beredvilligt dela med oss av vår spetsforskning till länder där mannen har laglig rätt att misshandla sin hustru. Eller där förhållandena för medborgarna generellt är värre än så.

Bojkotten av Sydafrika bröt långsamt ner den vita förtryckarregimen och fick landets ekonomi att ruttna inifrån. Människor kom i kläm under den processen. Men mitt middagssällskap den där kvällen i Tanzania – som för övrigt bestod av både svarta och vita sydafrikaner, sympatisörer till såväl ANC som Democratic Alliance (DA) – tackade mig för att vi stod upp för bojkotten av Sydafrika under så många år. De menade att bojkotten varit avgörande för den demokratiska utveckling som deras land nu genomgår.

Människor som känner mig vet att jag inte är särskilt militant. Jag tror på dialog och på strävan efter att vara snäll. Men ändå, visst är det värt att fundera över om samverkan alltid är rätt väg att gå. Kanske borde vi åter bli bättre på att i vissa sammanhang ställa oss upp och säga: Tack, men nej tack. Det du gör är verkligen inte ok, så nu går jag.

Agneta Blom