I veckan ska enligt uppgift Nordeas styrelse fatta beslut om att flytta sitt huvudkontor till endera Köpenhamn eller Helsingfors. Detta som ett uttryck för utpressning mot den svenska regeringen, som aviserat en eventuell höjning av den så kallade resolutionsavgiften, som bankerna betalar för att det ska byggas upp en ekonomisk buffert inför nästa bankkris.

Bankerna är momsbefriade och underbeskattade i förhållande till annan verksamhet, inte minst i förhållande till de risker de exponerar staten för. Det kan diskuteras om det bästa sättet att hantera den obalansen är att höja resolutionsavgiften, men det är i sammanhanget ganska ointressant. Det uppseendeväckande är att Nordea, som idag är en vinstmaskin men som gång på gång räddats av staten, har mage att utöva utpressning.

Med jämna mellanrum tappar bankledningarna förståndet i jakten på vinster. Då måste stater och skattebetalare gå in och rädda banksystemet. Detta därför att bankverksamhet inte är vilken verksamhet som helst, utan att betrakta som ekonomins blodomlopp. Stoppas flödet blir konsekvenserna förödande när företag och jobb slås ut.

Storbankerna är systemviktiga och för stora för att tillåtas gå i kvav, ”too big to fail”. Det brukar kallas den implicita bankgarantin.

När den svenska bankkrisen drabbade 1992 blev alltså staten tvungen att rädda bankerna, rensa i balansräkningarna och få bankerna på fötter igen. Allra mest illa däran var dåvarande Nordbanken och Gota Bank, som senare tillsammans blev Nordea.

2008 var det dags igen. Nu handlade det om en global finanskris. Vilt spekulerande finansinstitut och banker i USA och Europa måste räddas av staterna. Bankgarantier utfärdades och nytt kapital, enorma summor, pumpades in i det internationella banksystemet, samtidigt som de sociala återverkningarna i form av massarbetslöshet och växande fattigdom var likaledes enorma. På nytt stod Nordea främst i de hjälpbehövande bankernas led i Sverige. Man fick ett kapitaltillskott på 5,6 miljarder.

Bankverksamhet är egentligen en alldeles för viktig sak för att skötas av moderna kvartalskapitalister och företagsledningar som med jämna mellanrum tappar huvudet. Förr i tiden fanns det banker som fungerade som riktiga banker, något vi påminns om varje jul när filmen Livet är underbart visas på TV. När det gäller banker var det definitivt bättre förr. Dagens storbanker ser inte som sin roll att upprätthålla en grundläggande samhällelig servicefunktion utan att tjäna så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt.

Den senaste borgerliga regeringen var för övrigt besatt av tanken på att staten aldrig ska äga, bara ange spelregler. I olika omgångar sålde man ut aktierna i Nordea, de sista sju procenten i september 2013. En affär som var så dålig att den kan liknas vid de som Ebberöds bank ägnade sig åt. Pengarna skulle användas för att betala ner statsskulden. Resultatet, givet de låga statsskuldsräntorna och de kalkylerade vinsterna i Nordea, innebar att man avstod 1,8 miljarder om året för att spara 400 miljoner kronor.

Nu är ändå inte det tunga skälet för att staten ska vara bankägare att man ska tjäna pengar, utan att man ska vara en normerande aktör på bankmarknaden. Staten bör använda sin ägarroll för att skapa stabilitet och visa hur banker kan och ska uppträda, när det gäller service, risktagande, vinstnivåer och bonusar.

Nu tänker alltså Nordea – som nu gör storvinster, men som genom åren varit den största understödstagaren och som pekats ut som djupt insyltad i penningtvättshärvor och skatteflykt – lämna landet därför att de eventuellt skulle betala lite mer till en buffert mot nästa finanskris.

För egen del kommer jag att lämna Nordea. Och jag uppmanar andra med affärer i banken att göra detsamma. Här är en länk till den behjärtansvärda kampanj som pågår.

Bo Bernhardsson