Det finns två snarlika kategorier i det svenska samhället, varav enbart den ena väcker särskild uppmärksamhet under valrörelser. Redan ett drygt år före valet 2018, har Anna Kinberg Batra i argsinta ordalag förklarat sig beredd att med all kraft angripa den ena, bidragsfusket från allmänhetens sida.

Den andra kategorin, den som förtigs, är bidragsfusket i affärsvärlden, missbruket av dold arbetskraft och det från borgerligt håll relativt acceptabla dribblandet bland entreprenörer och andra näringsidkare, från de små till de allra största. Det handlar till stor del om skattefusk av olika storleksordningar men även manipulationer för att undgå avtal och överenskommelser som gäller på arbetsmarknaden.

Vad som än hänt på den fronten har varken moderatledaren eller någon av de övriga i alliansen funnit skäl att beröra företagsfusket överhuvudtaget, än mindre försökt ta itu med det eller ens framfört missnöje.

Det är angeläget att betrakta de båda typerna av ”bidragsfusk” med samma kritiska blick och inte, som borgerligheten, demonisera den ena och med sin tystnad favorisera den andra. Toleransen med fusket bland entreprenörer skadar förtroendet hos de borgerliga partier som säger sig vilja ta itu med brottsligheten i landet. Då går det inte att blunda för den part man hellre gynnar med det ena bidraget efter det andra.

Lasse Henriksson