Som de flesta andra kvinnor lever jag mitt liv ihop med en man. När man som jag har varit i några relationer uppstår en del mönster som tycks upprepas oavsett vem mannen ifråga är. Vissa saker backas upp med lättillgänglig statistik.

Vi vet till exempel att par som levt jämställt i samband med första barnets ankomst plötsligt åker rutschkana rakt ner i ojämställdhetens land. Plötsligt förstärks stereotyperna när kravet på mammarollen och förväntningarna på vad en mamma är och ska göra korvstoppas ner i halsen på den omtumlade kvinnan. Hon ska nämligen inte bara bekanta sig med sitt barn och försöka lista ut hur livet som nyss ställts på ända ska bli framöver, hon ska också i patriarkatets namn må dåligt över att hon är tjock, inte är sexuellt tillgänglig för sin man, oroa sig för underdiagnostiserade förlossningsskador samtidigt som hon redan misslyckats tre gånger som mor till sin nyförlösta bebis. Därefter får hon åka därifrån då förlossningsvården numera anser att sex timmars vila är nog. Barnafödande är trots allt ingen sjukdom, heter det ju. Antingen är man tydligen sjuk eller frisk, på så sätt slipper vården på ett bekvämt vis ta ansvar och ge behövlig eftervård till kvinnor som mest av allt behöver tid till återhämtning. Att slåss för sin rätt till jämställdhet i offentligheten och ett jämställt privatliv hamnar av förståeliga skäl långt ner på prioriteringslistan.

Vi vet också att kvinnor fortfarande gör mer obetalt arbete än män, ett gap som visserligen minskar om än alltför långsamt. Men det som är verkligt intressant är när vi tittar på innehåll och språkbruk i det där hemarbetet. Det tycks nämligen som att uppgifterna inte fördelas lika när de väl utförs. På samma sätt talar vi om kvinnors position i hemmet på intressanta vis. Kvinnan är nästan alltid hemmets projektledare. Hon tar det strategiska ansvaret för vad som ska fixas, köper presenter till barnkalas och till släktingar – även hans släktingar. I arbetslivet kallas personer med strategiskt ansvar antingen för chefer – någon som hört uttrycket ”regeringen” om en kvinna i en parrelation? – eller sekreterare. Med den skillnaden att i arbetslivet som sekreterare får de betalt. Och inte lika bra som chefen. Men det uttrycket sparar vi till hemmet där ”belöningen” inte kan mätas i ett monetärt värde.

Så vad utförs egentligen? På senare år har männens intåg i köket varit bred och välkommen. Men det är ingen slump att det är just matlagningen som män har intresserat sig för. Där finns nämligen möjligheten att vara kreativ, experimentera och utvecklas. Dessutom tenderar de att laga mat vid speciella tillfällen, bjudningar och på helgerna. Dessa tar ju tid, och hushållssysslor mäts ju i tid, inte effektivitet. Kvinnorna får hålla till godo med vardagsmaten i veckorna, spaghetti och köttfärssås, köttbullar och potatis eller någon av de andra sju rätterna ett genomsnittshushåll går runt på. Och vid diskhon, dammsugaren och skurhinken står fortfarande kvinnan och utför de mest tråkiga och monotona hushållssysslor, medan mannen är ute och snickrar ett nytt staket och hänger sig åt skapande och inspiration.

Magdalena Beck