Det är på det hela taget rätt trist att ta del av rapporteringen och kommentarerna om vårbudgeten. Och om budgetpropositioner överhuvudtaget.  Det handlar nästan bara om plånböcker.

I SVT:s Gommoron Sverige påannonserades alltså inslaget om vårbudgeten med en lika förväntad och fantasilös som torftig fråga om hur ”våra plånböcker” påverkas.

I både Expressen och Aftonbladet och i de flesta andra tidningar utkoras ”vinnarna och förlorarna på vårbudgeten”. I Expressen kan man också läsa texter om hur bilskatten ”slår mot bilägarna” eller om vilka flygplatser ”som drabbas om flygskatten höjs”.

Det är naturligtvis fullt möjligt att utgå från helt andra frågor än de rena plånboksfrågorna, även om vårbudgetar innebär ganska små ingrepp både i ekonomin och i livet i allmänhet. Hur adresserar vårbudgeten klimathotet eller de växande klyftorna? Vad innebär den för förlossningsvården, vården av psykiskt sjuka eller sjukvården i allmänhet? Eller de många undernärda i äldreomsorgen? Och hur ska angelägna åtgärder betalas?

Jan Björklund tog täten i den borgerliga oppositionen när det gällde att kommentera vårbudgeten.

Uppenbarligen var han för alla satsningar och utgiftsökningar, som de som ger polisen 700 miljoner mer och 500 miljoner extra till totalförsvaret. Han strök dock under att det var alldeles på tok för lite både till polisen och militären och att det knappt räcker till för att fylla igen ”de svarta hålen”. Man hörde honom heller inte motsätta sig uppräkningen med mer än en miljard av anslaget för att täcka ökade kostnader för läkemedel. Han hade inga invändningar mot att regeringen nu tar ett nytt steg för att täppa igen den orättvisa skatteklyfta han själv varit med att skapa och detta då, när det begav sig, med en brinnande övertygelse om de positiva dynamiska effekterna för landet och folket som helhet av att straffbeskatta pensionärer, sjuka och arbetslösa.

I vårbudgeten anvisas också 500 miljoner kronor till grundskolor ”med allra störst behov”, 150 miljoner till gymnasieskolans introduktionsprogram, 500 miljoner till förlossningsvården och 250 miljoner till psykiatrisk vård och socialt stöd för barn och unga.

Jan Björklund och de kluvna liberalerna har, så vitt kunde upptäckas, inga invändningar mot några som helst utgiftsökningar, men är däremot bestämt emot alla inkomstförstärkningar. Mot flygskatten, underlåtenheten att räkna upp brytpunkten med inflationen och andra skattehöjningar. Jan Björklund framstår därmed som en mycket värdig och konsekvent representant för den ekonomiska politik som vid upprepade tillfällen kört sönder statsfinanserna. Enligt den kan man kosta på sig både det ena och andra, framför allt stora skattesänkningar med omvänd Robin-Hood-verkan, utan att finansiera dem. Det fixar sig i den borgerliga föreställningsvärlden med hjälp av dynamiska effekter och självläkande krafter.

Jan Björklund är till den milda grad övertygad om den politikens förträfflighet, att han är beredd att tillsammans med sina borgerliga alliansbröder och systrar och med aktivt bistånd av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna, för annars går det ju inte, till hösten sätta stopp för inkomstförstärkningarna och förorsaka regeringskris.

Vi får se hur det går!

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet 

PS! Under dagen har efterhand alla de borgerliga partiernas talespersoner framträtt med sina kommentarer. Ingen av dem har tagit avstånd från någon av de satsningar som regeringen aviserar (Jag kan ju ha missat någon frammumlad mening eller en bisats i någon kommentar), däremot tycker de att satsningarna på polis och militär måste få kosta mycket mer. Alla är också inställda på att till hösten stoppa inkomstförstärkningarna. DS!