I litteraturmagasinet Babel i SVT i söndags (2 april) vädrades i slutet av programmet den idén att Jantelagen kanske borde komma till heders igen, att det inte finns för mycket Jantelag utan för lite. Tanken är förstås provocerande för några. Men jag hakade på och kommenterade med instämmande på Facebook. De flesta gillade det, men min gamle SSU-kompis Hans Kilsved från Stockholm skrev ironiskt, antar jag; ”Ha,ha! Dags att införa ni-reform, ta tillbaka titlarna och ordensväsendet?”

Hans Kilsved har en poäng. Jantelagen formulerades en gång i tiden av Axel Sandemose  i romanen ”En flykting korsar sitt spår” och när lagen riktas neråt mot de lägre klasserna sammanfattar den en attityd ägnad att befästa överklassens privilegier – titlar, ordensväsende och rikedomar – och hålla dem där nere fortsatt nere. Du skall inte tro att du är något. Du skall inte tro att du är lika god som vi. Du skall inte tro att du duger till något. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

För många då, på Sandemoses tid, var det som en sammanfattning av det klassförakt och förtryck som överklassen riktade neråt. Många idag upplever samma förakt och utanförskap. Och då menar jag inte utanförskap med det innehåll som de borgerliga partierna med benäget stöd från media har lyckats etablera i debatten.

Jantelagen är oftast riktad neråt. Det gäller egentligen också dess åberopande i modernare tid, använd när framgångsrika och besuttna medborgare, inte sällan födda med den berömda silverskeden i munnen, velat uttrycka sin aversion mot den svenska eller nordiska modellen, mot skatterna och jämlikhetspolitiken.

Hänvisningar till Jantelagen används då för att underbygga kritik mot socialdemokratin och välfärdsstaten, en socialdemokrati som förhindrar de redan rika från att bli svinrika, skita i andra och ta ut svängarna lite som de vill. De besuttna ser sig som drabbade av Jantelagen – Du skall inte tro att du är förmer än vi – men den indignationen bottnar också i sin förlängning i en vilja att hålla dem där nere fortsatt nere.

Det låter ungefär så här. ”I andra länder, men inte  här i Sverige, kan man minsann få lön för mödan, tjäna pengar och lyckas utan att staten lägger sin kalla hand över en. Men här är det den förbannade Jantelagen som gäller”. Men de privilegierade låter likadant Europa, ja jorden runt. ”Här i Danmark… här i Tyskland… här i Frankrike… är det avundsjukan som gäller.” Kravet att rika ska bidra efter förmåga till det gemensamma förväxlas gärna med avundsjuka.

Utgångspunkten i Babel för en återupplivad Jantelag var att man borde rikta lagen uppåt. Det handlade om den alltmer uttalade individualismen, om alla dessa egon som desperat jagar originalitet och likes, samtidigt som lösningen på våra stora utmaningar knappast är fler och större egon utan mer av samverkan och solidaritet.

Jag är benägen att hålla med. En återupplivad Jantelag riktad uppåt mot alla egona är inte fel. Du skall inte tro att du är förmer än vi. Du ska inte inbilla dig att du är värd din fantasilön och dina bonusmiljoner. Du ska inte inbilla dig att städerskan på lasarettet, pensionärerna med enbart garantipension eller de arbetslösa i förorten får vad de förtjänar. De är värda lika mycket som du!

Det är dags för egona att komma ner på jorden!