I mars 2015 bröt äntligen Monica Lewinsky tystnaden. I ett TED-talk, världens mesta och bästa plattform för inspirerande och banbrytande tänkande, beskrev hon under 15 minuter hur det kändes att bli uthängd av media, vara ett slagträ i den politiska debatten och hånad och hatad av en hel värld. Berättelsen om en naiv ung kvinna i en stenhård verklighet är rörande. Monica Lewinsky blev som hon själv beskrev det patient zero, ursprungsoffret, för hur skandaler skulle komma att bryta ut efter den digitala revolutionen. Kommentarer flödade in om hur hon var horaktig, en korkad bimbo och andra nedsättande epitet för det kvinnliga släktet. Nätmobbningen var född.

Nog är det symptomatiskt att internets första hatdrev skulle drabba just en kvinna. När det dessutom handlade om en ung kvinna utan förankring i varken politisk, social eller medial maktstruktur fanns det uppenbarligen ingen bortre gräns för förnedringen. Över en natt förvandlades privatpersonen Monica till den där kvinnan framför världens ögon.

När Hillary Clinton sedermera kandiderade till presidentposten i USA släpade den här historien efter henne under hela valkampanjen. Trots sin status som bedragen hustru klistrades hennes mans agerande på hennes karaktär. I en märklig tankekullerbytta misstänkliggjordes hennes politik med hjälp av makens otrohet. Valet att stanna i äktenskapet målades upp som ett strategiskt politiskt drag istället för det privata kärleksbeslut det borde få vara.

Under förra höstens valkampanj nådde kvinnohatet nya nivåer. Michelle Obama, en kvinna som förkroppsligar värdighet och lugn, kallades för apa, som ett resultat av den cocktail av öppen rasism och misogyni som flödade i de sociala medierna. Melania Trump fick å sin sida klä skott för sin makes politik och uttalanden genom att stämplas som korkad bimbo.

Samtliga har fått och får betala ett högt privat pris för att ha blivit kär i en man. Kvinnan har blivit maktmannens förlängda arm som man tacksamt kan ge sig på utan att själv behöva möta konsekvenserna. Att kvinnan är en egen individ med tankar och känslor tycks irrelevant så länge hon kan förknippas med mannen. Hon reduceras till ett bihang till Han med stort H som egentligen är den viktige. Men i inkonsekvensens namn förväntas hon ta ansvar för det som Han har gjort.

Läser kommentarsfälten kring en artikel om mamman till en femtonåring som misstänks ha skjutit en vaktmästare. Hälften tycker att mamman också borde låsas in. Hon borde ta ansvar för vad Han har gjort. Ingen frågar var pappan är.

Magdalena Beck/Efter Arbetet