Det har talats om ett supervalår i Europa, där den europeiska unionen, humanismen och kanske demokratin hänger på en skör tråd. Det har befarats att Brexit och Trumps seger i presidentvalet i USA skall följas av nya nederlag. Men valutslagen i Österrike och nu i Holland har åtminstone dämpat den värsta pessimismen. Vi som är oroliga kan dra en suck av lättnad, men absolut inte andas ut.

Det är naturligtvis för tidigt att dra den slutsatsen att framgångsvågen för de nationalistiska och högerextrema partierna är över nu. Det är för tidigt, därför att de underliggande problemen kvarstår. Maktobalanserna, den växande ojämlikheten och den sviktande tillit som är resultat av ett obalanserat europeiskt projekt och en globalisering kombinerad med våldsam övertro på de fria marknadskrafterna och demokratiskt beslutade politiska reträtter.

Geert Wilders högerextrema Frihetspartiet, som bara har en medlem, Geert Wilders, gick framåt, men mycket mindre än befarat och bäst gick det för Gröna vänstern och liberala och EU-vänliga D66 som också gick starkt framåt.

De stora förlorarna i Holland, som i andra länder, är de gamla etablerade partierna, garanterna för ”den holländska modellen”, framför allt de holländska Socialdemokraterna, som nära nog utraderades i valet. Och Socialdemokraternas kraftiga tillbakagång är med några undantag ett faktum Europa runt.

Måste man alltså uppgivet dra den slutsatsen att socialdemokratins tid är förbi? Nej, förhoppningsvis inte. I Tyskland, där SPD liksom de holländska Socialdemokraterna ingått i en blocköverskridande koalition och tagit stryk för sitt ”ansvarstagande”, har partiet kommit starkt tillbaka med Martin Schulz som ny partiledare.

Tendensen i Europa som i USA är eller har varit att allt fler väljare väljer extremhöger och nationalistiska partier, men också att det pågår ett desperat sökande efter något att luta sig emot, efter ”trygghet i en ny tid”, som den socialdemokratiska partikongressens i Sverige motto lyder.

Det har också sett ut som en trend att allt fler väljer att inte delta i valen, att de gett upp tron på demokratin som verktyg för förändring till det bättre. Men också där gick Holland igår mot strömmen. Valdeltagande var högt och signalerade fortsatt tilltro till politiken och de demokratiska skyldigheterna och rättigheterna som en möjlighet.

Så vilka slutsatser bör man då dra? Jo, att det politiska landskapet, sådant det formats under efterkrigstiden är i dramatisk omvandling. De etablerade partierna, starkt förknippade med efterkrigstidens nationella välfärdsstater, utmanas från flera håll. Framför allt de socialdemokratiska partierna har problem. Den viktigaste orsaken är att välfärdsmodellen krackelerar och inte längre lever upp till löftena. Tilliten sviktar och Socialdemokraterna drabbas hårdast. Det är egentligen logiskt.

Men socialdemokratin har fortfarande chansen. Historien är inte slut. Socialdemokratin i Europa kan resa sig. Kanske inte alla gamla tilltufsade s-partier, men alldeles säkert de socialdemokratiska idéerna.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet